Rūta, 26: "Jag vill aldrig sluta le”

– Jag kommer så väl ihåg första gången jag förstod hur utsatta vi tjejer och kvinnor är. Jag var 15 år och åkte hem till Algutsrum. När jag skulle gå av omringade jag av en grupp fulla killar varav en började tafsa på mig. Det var fruktansvärt och än idag förstår jag inte varför inte chauffören gjorde något – han såg ju alltsammans.

Även som vuxen märker hon att en del män uppfattar hennes glada framtoning och leende som en inbjudan.

– Det är som om de tror att bara för att jag ler är jag tillgänglig för vem som helst. Men även om sådana tillfällen kan vara obehagliga kommer jag aldrig att sluta le.

Rūta Karlsson är en ung kvinna som har mycket glädje men också beslutsamhet inom sig. Hon har under åren mött svårigheter, både i skolan och på fritiden. Det har handlat om utseende och att andra i skolan tyckte att hon var en plugghäst. Hon förklarar vad som har betytt allra mest i de situationerna.

– Jag har i alla år haft en bästa vän och tillsammans har vi stöttat varandra. Utan Ida hade jag nog inte klarat av det lika bra. När det blev för mycket tog vi en tur runt skolan och pratade av oss till varandra.

Att de nära vännerna och familjen i alla år har betytt väldigt mycket är lätt att förstå. ”Det är viktigt vilka man har omkring sig, även olika generationer.” Den vänskapen och tryggheten i familjen har gjort Rūta till den hon är idag. Medveten, glad, en ung kvinna som gör skillnad.

Idag bor Rūta i Köpenhamn. Som ung kvinna i en storstad är det självklart för henne och hennes vänner att se efter varandra. När man har varit någonstans bestämmer de alltid att de skall höra av sig till varandra när de kommer hem, via sociala medier eller på annat sätt.

– Skulle det hända att någon av oss råkar ut för något, även det minsta lilla obehagliga bemötandet, så är det superviktigt att vi markerar att ”det här är inte rätt”. Vi får aldrig tystna. Det är så lätt att tänka att det väl inte är något att ta upp. Men det är jätteviktigt!

Överhuvudtaget är det nödvändigt att prata med varandra, att visa varandra respekt även om man inte tycker likadant, menar Rūta.

– Vi skiljer så mycket på varandra, drar upp gränser och kategoriserar. Det blir en så snäv värld för oss. Vi måste tillåta varandra att vara individer.

Efter gymnasiet reste Rūta till USA som utbytesstudent och vid två tillfällen har hon varit i Nya Zeeland där hon har rest runt och jobbat med lite av varje. I Lund har hon utbildat sig till personalvetare och idag arbetar hon som jobbcoach.

– Jag har möjligheten att coacha människor som behöver en liten knuff för att ta tag i sina liv, hitta arbete eller studier. Men det är inte jag som gör jobbet, det gör de själva. Annars blir det aldrig bra.

När Rūta var 12 år fick hon frågan i en intervju vad hon ville göra som vuxen. Det spontana svaret var ”Jag vill bli en hjälte”. Även om hon inte uttrycker det med samma ord idag så är hennes livsmål detsamma när hon säger att ”jag vill att mitt liv skall göra skillnad – på riktigt”.

– När jag kan vara till stöd för och pusha nyanlända kvinnor som har fått sina liv och sina karriärer satta på paus därför att de har tvingats fly från sina hemländer, då känns det oerhört meningsfullt.

Rūta är en i den lång raden av medvetna och beslutsamma kvinnor som i generationer har följt i spåren efter dem som kämpade så intensivt för kvinnors rättigheter vid förra sekelskiftet. Och som nådde ett av sina mål när kvinnors rösträtt infördes 1921.