Ingrid Lindåberg – en Fogelstadkvinna som älskade sitt Öland

Ingrid Lindåberg kom som folkskollärarinna till Algutsrum 1925 och där blev hon kvar. Hon var starkt engagerad i det mesta som hände i socknen och hade ett stort socialt patos. Partipolitik var inget för henne men hon var starkt engagerad i samhälls- och hembygdsfrågor och har satt spår in i vår tid. Av dem som kände henne – och det är många som fortfarande har starka minnen av henne – betecknas hon som politiskt radikal. Bland annat engagerade hon sig aktivt i kvinnoprästfrågan sedan en kvinnlig präst råkat illa ut av manliga kollegor.

– Och hon slog Linné på fingrarna när hon 1972 tog initiativ till att den öländska solvändan skulle bli landskapsblomma istället för tovsippan som varit det tidigare, säger Kristina Johansson i Algutsrums hembygdsförening.

I skolan var Ingrid Lindåberg en uppskattad och entusiastisk lärare.

– Alla respekterade henne, hon var en duktig pedagog. Jag minns hur levande hon berättade om digerdöden ankomst till Norge för oss elever. Hon gjorde det så att vi satt andlösa av spänning, helt oförglömligt.

– Hon hade koll på varenda unge. Hon tog hand om dem som behövde lite extra omsorg, det kunde handla om att skaffa skor eller kläder, det ordnade hon, säger Helena Andersson som hade Ingrid som lärare i klass tre.

Helenas mamma Aina var tillsammans med Ingrid var en av tre lärare i Algutsrum. I 33 år arbetade Ingrid där och när skolan flyttade till Färjestaden 1957 följde hon med dit fram till sin 67-årsdag.

– Ingrid var glad, gapskrattade gärna, hittade på roligheter, ordnade utflykter.

Hembygden betydde mycket för Ingrid och hon månade om att den skulle präglas av det lokala. När de nya villakvarteren norr om kyrkan anlades var det hon som såg till så att gatorna fick namn efter kända personer från bygden, bland annat Kapten Lilja, Nyman, Forsman, Möllström och Hjerpe.

Ingrid var aktiv i mycket. Hon sjöng i kyrkokören, tog initiativ till missionssyföreningen, hon var pådrivande för att det skulle ordnas skollunch för barnen, hon samarbetade med riksantikvarieämbetet, skrev dagboksanteckningar i Ölandsbladet och var med om att starta kyrkans barntimmar. Hon fick Fornminnesföreningen att skänka en tomt på kullen söder om kyrkan där det för hembygdsföreningens räkning sattes upp en gammal ryggåsstuga som fick namn efter hennes andranamn, Lovisatorpet.

Men hon hann med så mycket mer i sitt liv. I hennes efterlämnade dagböcker som hon skrev 1925-1993 har hon noterat och berättat om otaliga resor i Sverige och de andra nordiska länderna och även i Europa.

1947 deltog Ingrid i sin första kurs hos Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad. Efter att ha kommit hem därifrån skriver hon i sin dagbok att ”Den som upplevt Fogelstad tiger inte still utan gör andra delaktiga av upplevelsen”. Hon fick tipset om medborgarskolan av vänner i folkskollärarinneförbundet där hon var aktiv. Deras råd var att ”vi kvinnor är ofta för rädda att delta och yttra oss. Men res till Fogelstads kvinnliga medborgarskola. Sedan man varit på Fogelstad vågar man.”

– Även jag har funnit att det stämmer, Fogelstad gav mig frimodighet, skriver hon i sin dagbok.

Den frimodigheten bar hon med sig hela livet och använde den till att påverka sin omgivning och samtidigt uppmuntra både unga och äldre att engagera sig. Hon skriver också i sin dagbok om hur mycket Fogelstadkurserna betydde för hennes lärargärning. ”Inte minst medborgarkunskapen var till god hjälp för fortsättningsskolan och föreningslivet.”

Efter att ha varit med på sin första kurs på Fogelstad återvände hon dit vid ett par tillfällen och hon blev även ledamot i styrelsen för Fogelstadförbundet. Det gjorde att hon fick arrangera förbundets årsmöte för 120 personer vilket hölls i Kastlösa en sommarvecka 1973. Programmet berättar om en rad skilda föreläsningar, bland annat av Sven Stolpe, Ingrid Segerstedt-Wiberg och skolans rektor Honorine Hermelin. Man hann också med hembygdsaftnar och högmässa med prästen Inger Svensson med kyrkkaffe hemma hos Ingrid i Lindberggården i Algutsrum. I tidskriften Fogelstadförbundet står det i september 1973 att ”Ingrid Lindåberg, mötets verkliga huvudperson, höll inte bara de praktiska trådarna i sin hand. Hon visade, berättade, mindes.”

Under många år var Ingrid ordförande i hembygdsföreningen och när den gamla Lindberggården i byn riskerade att rivas protesterade hon livligt och lyckades själv förvärva mangårdsbyggnaden. Efter att under ett par år ha renoverat huset flyttade hon dit 1954 och bodde där sedan fram till tre år före sin död. 1996 skänkte hon fastigheten med dess byggnader till hembygdsföreningen. Nu har Lindberggården blivit den hembygdsgård som man drömde om att den skulle bli redan på 1940-talet. Sommarens stora midsommarfirande är en uppföljare till de glada fester som Ingrid ordnade med dans och sång som hon ledde tillsammans med alla besökare.