"Hon lärde mig att aldrig låta någon trampa på mig”

Sonia växte upp med mamma och två bröder i ett typiskt arbetarhem i ett område med barnrikehus i söderförort till Stockholm. Mamman hade svår astma och var ofta inlagd på sjukhus och hon hade dessutom ensam hand om de tre barnen. Men hon lät sig aldrig slås ner av de omständigheterna.

– Mamma var övertygad kommunist, det präglade också oss barn och ända sedan jag var liten följde jag med i 1 maj-tågen från Strandvägen till Gärdet i Stockholm. När vi gick längs Strandvägen ropade vi våra slagord lite extra högt, skrattar Sonia.

Kvinnlig rösträtt var inte något som det talades om därhemma, däremot politik och att arbetarna måste få möjligheter att påverka sin situation i samhället, inte minst inom arbetslivet.

– Arbetarkvinnorna hade inte tid med någon rösträttskamp, de hade nog med att snyta ungarna och se till att inte karlarna gick till krogen och drack upp hela lönen på torsdagseftermiddagen.

Någon veckopeng var det inte tal om i det ekonomiskt påvra hemmet och mamman vände på vartenda öre för att klara familjens uppehälle. Men hon visade Sonia värdet av böcker och den kunskap som de kunde ge. Det var kultur som inte kostade. ”Biblioteket är ju gratis och dit gick vi ofta.” Mamman uppmuntrade också Sonia att spela piano, överhuvudtaget var musikintresset stort.

– Jag fick lära mig självständighet och att aldrig låta någon trampa på mig. Det har blivit min ledstjärna genom hela mitt liv, säger Sonia.

– En enda gång i livet har jag tiggt. Det var när jag som 14-åring hade gått till konserthuset för att lyssna på en konsert men när det bara fanns parkettplatser kvar räckte inte mina pengar som mamma hade skickat med mig. Då ställde jag mig på trappan och förklarade för ett par som kom dit hur det låg till. Jag fick de pengar som behövdes och så fick jag gå på konserten.

Sonia gick nio års grundskola och därefter på folkhögskola varpå hon som 18-åring fick sitt första jobb på tidningen Ny Dag.

– Men där precis som på alla andra arbetsplatser fick vi unga kvinnor höra att vår uppgift var att servera kaffe till karlarna!

Efter några år på Ny Dag reste hon till England och en au pair-tjänst. ”Det var inte så vanligt för en ung tjej med min bakgrund men jag ville komma ut och se något annat, och lära mig språk.”

Någon direkt feministisk diskussion pågick inte i hemmet men desto tydligare var synen på att alla är lika mycket värda.

– Vi skulle inte behöva hysa aktning för någon som trodde att de var mer värda. Och det är fortfarande något av det viktigaste som jag lever efter, säger Sonia.

Hon gick med i Kommunistiska ungdomsförbundet 1955 och när hon tillsammans med maken Ingvar och dottern Moa flyttade till Mörbylånga 1987 startade de en partiförening och året därpå hade partiet en lista inför kommunvalet. Då valdes Sonia in i fullmäktige där hon sedan satt som ordinarie i två mandatperioder.

– Det var en lärorik tid. Den danade mig på ett nytt sätt men jag fick också lära mig det politiska rävspelet.

När hon ibland la fram motioner fick hon aldrig fullmäktiges gensvar, ”det tog ju förstås emot att gå på vänsterns linje”. Däremot kunde hon ibland känna igen sina förslag lite omstuvade och framlagda från något annat parti.

Ända från barndomen har Sonia lärt sig att klara sig själv och stå på egna ben. Det har också gjort att hon har jobbat mycket självständigt, både i yrkeslivet och i politiken. Hon har också skaffat sig ett stort nätverk, inte minst inom olika föreningar som Röda Korset, Hem och Skola, Hälsofrämjandet och mer därtill.

För hundra år sedan fick kvinnor rösträtt efter en lång kamp där kvinnor hjälptes åt och gjorde det mesta jobbet, inte minst kvinnorna i Fogelstadsgruppen. De som senare bildade Kvinnliga Medborgarskolan. Finns det något liknande behov idag?

– Det finns en kraftig orättvisa. Nu är det inte i så hög grad i demokratifrågorna men det är en tydlig orättvisa och skillnad inom arbetslivet när jag jämför kvinnor och män. Det finns också skiljelinjer mellan det som jag kallar arbetarklassen och akademikerklassen.

– Vi kvinnor skulle behöva gå ihop och kämpa tillsammans, men det är precis som det var då. De som arbetar och tar hand om familjen har ofta varken ork eller tid.

Orättvisan är som störst vad gäller arbetsvillkor och löner inom LO-kollektivet. Det gäller särskilt inom handeln och olika vårdyrken jämfört med andra mer mansdominerade yrkesgrupper, menar Sonia.

– Vi har fått en bra välfärd i Sverige under de här 100 åren men det är alldeles för många skillnader kvar mellan män och kvinnor, det är sorgligt.