En av fem pionjärer – sjuksköterska, debattör, redaktör

Bertha Wellin kom att bli en omstridd förespråkare för de svenska sjuksköterskorna under en tid när yrket var relativt nytt. Hon arbetade kraftfullt för god utbildning, bättre arbetsvillkor men samtidigt mot högre lön. Yrket var först och främst ett kall, menade hon.

Bertha Wellin föddes i september 1870, enligt kyrkoböckerna i Runstens socken. Några år senare flyttade familjen till Vickleby där Bertha och hennes tre syskon växte upp med föräldrarna Alrik och Jenny Wellin.

Barndomshemmet var fyllt med böcker och genom sin far föddes ett intresse för samhällsfrågor. De första skolåren undervisades Bertha och hennes syskon i hemmet men när hon var 10 år fick hon börja årskurs fyra i en flickskola i Kalmar.

1921, det första året som kvinnor hade rösträtt, valdes Bertha in som en av fem kvinnor i riksdagen. Innan dess hade hon suttit i Stockholms stadsfullmäktige och blivit en maktspelare i svensk politik med en starkt röst för att kvinnor skulle delta i och representeras i alla sammanhang, såväl inom politik som inom offentliga institutioner och företag.

Men hon skilde sig från sina medsystrar. Bertha deltog aldrig i den kvinnliga rösträttskampen även om hon gärna besökte föreläsningar som arrangerades under rösträttskampen. Hon ville inte heller delta i det nätverk för kvinnliga riksdagspolitiker som bildades i början av 1920-talet.

Bertha Wellin identifierade sig som en högerpartist, men partiet förbjöd länge kvinnor från att bli medlemmar. För att komma förbi det hindret bildade hon och några vänner Stockholms Moderata Kvinnoförbund, det var som representant för förbundet som hon röstades in i Stockholms stadsfullmäktige när det 1909 blev tillåtet för kvinnor på sådana platser. Det var från den positionen som hon senare röstades in i riksdagen i valet 1921. Hon kom att sitta i riksdagens andra kammare i femton år som högerns första och enda kvinna. Högern var länge motståndare till kvinnlig rösträtt och även efter grundlagsändringen som ledde fram till den menade partiet att det var onaturligt med kvinnors delaktighet i de politiska rummen. Men det fanns röster i partiet som samtidigt insåg att det var viktigt att få med kvinnor i partiet och 1920 bildades Högerns Centrala Kvinnokommitté, där blev Bertha vice ordförande.

Hon engagerade sig i en rad frågor i riksdagen, också sådana som inte så många av de andra pionjärerna i riksdagen deltog i, bland annat försvar, jordbruk, skatter och tullar. Bertha Wellin menade att också sådana frågor rörde kvinnors situation i samhället. Men framförallt brann hon för sociala frågor och jämställdhet.

Det som i alla år var hennes hjärtefrågor rörde sjuksköterskornas situation i Sverige. Hon var själv en av de första sjuksköterskorna som fick en gedigen utbildning. Den började när hon var praktikant som sköterska på Kalmar lasarett åren 1892-1894. Året därpå, när hon var 25 år flyttade hon till Stockholm och började på Sophiahemmets sjuksköterskeskola som hade grundats 1884. När hon efter tre år gick ut skolan fick hon högsta betyg.

Flera år framöver arbetade hon som sjuksköterska, ett yrke som var oerhört krävande i en tid då det var svårt med hygienen och tillgången till mediciner och instrument inom kirurgin var undermåliga. Hon fick genom sitt eget arbete en närgången kännedom om sina egna och sina medsystrars situation och det skulle komma att prägla hennes hela framtid och kampen för att arbetsförhållandena skulle bli bättre, både för läkare och sjuksköterskor.

Utifrån den situationen startade Bertha Wellin och några vänner 1909 Svensk sjukskötersketidning för vilken hon var redaktör åren 1911-1933. Arbetet med tidningen ledde efter några år även till grundandet av Svensk Sjuksköterskeförening där hon var ordförande 1914-1933. Genom tidningen och föreningen och senare i riksdagen blev Bertha en stark förkämpe för bättre villkor för sjuksköterskor och nödvändigheten av en gedigen utbildning. 1920 infördes också krav på att alla sjuksköterskeutbildningar skulle granskas och godkännas av staten. För att få godkänt måste utbildningen vara minst två år.

Märkligt nog var Bertha Wellin emot reglerade arbetstider för sjuksköterskorna, ”ett sådant arbete går inte att lämna bara för att klockan blir 18.00”. Reglerade arbetstider var enligt henne till för industri- och verkstadsarbetare.

Det är lätt att tro att sjuksköterskeföreningen med Bertha som en förgrundsfigur blev en fackförening som också kämpade för högre löner, men det var något som hon i allra högsta grad ogillade. I ett anförande i maj 1923 säger hon ”Sedan gammalt är det ju så , att sjukvården har varit en kärleksgärning, icke ett arbete för pengar”. Hon var rädd för att sjuksköterskeyrket skulle bli som vilket arbete som helst och menade att det i första hand var ett kall och en kärleksgärning.

Åren gick och många sköterskor över landet ville emellertid ha en förening som också stred för deras ekonomiska intressen och Svensk sjuksköterskeförening ombildades till en ren fackförening. Som en följd av att Bertha förlorade kampen lämnade hon genast sin uppgift som ordförande och lade även ner Svensk sjukskötersketidning i och med att det sista numret skickades ut i december 1933.

”Bertha Wellin skiljde ut sig från de övriga första kvinnorna i riksdagen på flera sätt. Kanske var den största skillnaden ändå inget som hade att göra med hennes person, utan det faktum att hon var den enda som under alla sina år i riksdagen helt saknade kvinnliga partikollegor. Efter femton år i andra kammaren lämnade hon politiken 1944”, skriver Sara Heyman i den nyutgivna boken ”Den motvilliga feministen”. Se recension på sidan 11.

Källor: Sophiasystern som blev politiker, Carlssons förlag, förf Stina Nicklasson; Från armborst till plakat, förf Peter Danielsson; Den motvilliga feministen, Verbal förlag, förf Sara Heyman.