I stormens öga
Det är författaren Maria Küchen som formulerar orden ovan. Hon konstaterar också att ingen av oss går fria från stormen. Ingen kan fly stormen som är själva livet.
Stormen är världen, stormen är vi. Det enda skydd vi kan finna för en liten stund då och då är när vi inte försöker fly utan drar oss mot centrum. Mot vårt eget allra innersta. Där finns lugnet och stillheten, mitt i stormens öga. Där kan vi finna ro för en liten stund, innan vi dras med i virvelvindarna igen.
”Bara så uppstår ögon i stormen, lyckor i mörk skog: genom strävan efter anständighet.”
En tidig, tidig morgon i en öländsk hamn vilar segelbåtarna i dubbla rader. Helt stilla ligger de, ger vila åt den förbipasserande fotografen. Om en stund börjar dagen med allt vad den bjuder av liv, rörelse, rop, höga ljud och snabba växlingar i ett liv som kan kännas som en storm både utvärtes som längst in i själens gömma.
Vi kommer inte undan. Vi lever i ständiga stormar. I det lilla livet, med familj, arbete, förväntningar, förhoppningar. Och i det stora – det samhälle vi lever i och med, i politiken, i de stora världsomfattande stora och viktiga frågorna. Inte minst klimatet – som är en storm i sig.
Vi förknippar ofta stormar med sådant som känns besvärligt. Nedfallande träd, avstängd Ölandsbro, kyla och strömavbrott. Ibland kan det ändå hända att vi får vara med om något helt annat. En storm av glädje och lycka. En storm som vi gärna kan leva vidare med.
Till en början. Men även vid sådana tillfällen behöver vi ha stunder av ro. Vila, andas lite lugnare, hämta kraft – för att kunna leva vidare med alla tuffa, och ibland lyckliga, stormar.
Fram skrider året i sin gång
Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid.
Snart suckar vinterstormens röst, allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst, som under allt består.
Låt gulna varje blad på kvist, låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst, den skiftar ej ändå.
