Du och jag blir Vi

I ordboken kan vi läsa att ordet sammanhang också betyder samband, samhörighet, förbindelse, situation och omgivning. Vi talar ibland om att det är viktigt, kanske till och med nödvändigt, att ha ett nätverk. Personer som vi känner mer eller mindre väl, men som vi kan vända oss till och som vi kan ha någon form av samröre med.

Stundvis kan ensamheten kännas skön. Den ensamhet som vi själva väljer, som är vilsam efter en hektisk dag eller sedan vi har varit tillsammans med andra. Då behöver vi vila. Då behöver vi ensamheten för att kunna varva ner och tänka igenom dagens upplevelser. Den ensamhet som vi kan få vid en promenad eller cykeltur. Eller i soffan därhemma. Eller kanske genom att syssla med något som är vant och som inte kräver så mycket koncentration.

Min mamma sa ”jag tänker så bra när jag diskar”. Det var när handdiskning var det enda alternativet. Samma sak sa hon om de stunder då hon gick ut i skogen för att plocka bär eller svamp. När hon fick koppla av från de sex barnen och alla hushållssysslor och vara för sig själv. I ensamhet men ändå i ett kärt sammanhang.

En helt annan sak är det med den ofrivilliga ensamheten. När sammanhanget och nätverken saknas. När dagen därhemma blir evighetslång och det inte finns någon att ringa till eller träffa i trädgården eller i korridoren där man bor. När man blir så ensam att ett telefonsamtal till 1177 är den enda lösningen. Eller till Jourhavande Medmänniska för att få någon att prata med en liten stund.

En förening, en träff på fiket någon gång i veckan eller en promenad med en annan person. Det behöver inte vara så svårt att hitta ett sammanhang. Men ibland krävs det att någon säger: ”välkommen, kom med oss, här finns ett sammanhang som kan passa dig!”

Tänk att få vara den som hälsar en person som känner sig ensam och utan sammanhang och nätverk välkommen in i en kravlös gemenskap.

Ta chansen någon enda gång – det kan få betyda oändligt mycket!