Möt Ölands störste fotbollsnörd
På ytan är det en helt vanlig kille. Men det lurar något bakom fasaden. Bakom husfasaden, närmare bestämt. Tre meter in genom ytterdörren finns nämligen omklädningsrummet, inklämt mellan köket och vardagsrummet. Ett 1,7x1,3 meter stort kyffe som med största tydlighet klargör att Fredrik inte går in under kategorin ”vanligt folk.”
När favoritlagen Tottenham eller AIK har matchdagar är rummet hans kyrka. Han går in där och lyssnar på låtar om lagens storhet, sätter på sig uppvärmningskläder och tar en bira. Därefter åker fullt matchställ på: tröja, shorts, strumpor, benskydd, svettband och kaptensbindel. En burk tigerbalsam står öppen och ger rätt doft. Sen kliver Fredrik ut i vardagsrummet redo för match.
– Jag hade fotbollsskor ett tag, men det blev lite repigt i lacken på parkettgolvet. Så jag gick över till tofflor, säger han.
Vad säger folk när de hör om det här?
– Man brukar få höra en del kommentarer. Om att man inte är frisk och såna grejer. Men vad fan, jag tycker det är helt normalt. Omklädningsrum vet jag att alla inte har. Men för mig är det normalt, jag har alltid hållit på så här.
Uppladdningen under matchdag börjar tidigare än så. Vid uppstigning närmare bestämt.
– Det ska vara en klassisk engelsk frukost med bacon, ägg och det där. Kaffet ska vara i rätt mugg. Det ska vara fish and chips till lunch. Den ska ha ätits och tipsraden vara klar innan försnacket, så det kan följas i lugn och ro. Man är alltid orolig att något ska störa tidsplanen. Att man måste handla eller nåt sånt skit. Det är en konstant oro och stress inför match.
Du låter vidskeplig?
– Så in i helvete. Det är skrock rakt igenom, det bara måste vara på ett visst sätt.
Vad skulle kunna hända om du inte har grejerna på dig?
– Då tar jag på mig förlusten om vi torskar, då är det mitt fel. Jag rannsakar mig efter varje match: kunde jag ha gjort något annorlunda? Förhoppningsvis kommer jag fram till att jag inte kunde det. Men ibland kan jag gräma mig så in i helvete. Varför köpte jag den sortens bira? Det är ju mitt fel att vi förlorade. Har jag rätt grejer så har jag gjort mitt, sen är det upp till grabbarna att göra resten.
Det måste störa en del om det vankas släktmiddag eller liknande en matchdag?
– Det är inte bra alls. AIK och Tottenham vill jag se hemma. Eller på plats, förstås. Jag behöver mina grejer; halsdukar och flaggor som ska fram. Då blir det nog att familjen åker utan mig om det krockar. Men är det kris och jag måste åka bort så packar jag väskan med mig. Sportbagen med de viktigaste grejerna: kittet, uppvärmningskläder, flagga och sådär.
Har du funderat på att bryta dina ritualer när det går dåligt?
– Nej, aldrig. Och jag har aldrig någonsin stängt av en match. Ibland är det plågsamt och man mår så dåligt att man inte ens kan beskriva det. Ren förnedring. Men jag plågar mig alltid igenom. Jag känner mig som en svikare annars. När vi förlorat sover jag dåligt, jag ligger och grubblar.
Vad säger familjen?
– Barnen är så vana vid det, så de reagerar knappt. Och min sambo... Ja, hon har väl vant sig. Det är ett givande och tagande. Jag ger allt, bara jag får min fotboll.
1986 var året då en 8-årig Fredrik med säkerhet visste att han var Tottenham-fan för att de hade ”ett skönt namn, sköna tröjor och sköna lirare.” Sedan dess har han följt dem intensivt.
Under fem års tid såg han alla matcher två gånger: först live, därefter inspelat. Han skrev upp matchrapporter med målchanser, hörnor, laguppställningar, väder och domare.
– Jag har pärmvis med det. Men det går inte riktigt längre, jag hinner inte. Det är bara om det är någon extremt bra match.
Fredrik bodde i London under en period och brukade se dem på plats oftare förr. Det är inte lätt längre med hus, barn och jobb. Men han ser alla matcher på TV.
– Ibland är det svårt att hitta Tottenhams första omgång i FA-cupen. Det händer ungefär vartannat år. Det är irriterande som fan. Riktigt tråkigt. Annars ser jag alla Tottenhams och AIK:s matcher.
– Ibland kan jag påtala för folk som inte är intresserade alls hur skönt det är för dem. När de säger att de inte vet vad de ska göra i helgen, utan bara ta det som det kommer så tänker jag ”fan vad skönt”. En annan har ju spelschemat i huvudet. Vad jag ska göra i helgen? Självklart se Tottenham och så många matcher jag kan
Är du säker på att supporterskapet ger mer glädje än besvär?
– Jag älskar ju det, men det finns en baksida också. Många gånger tänker man: helvete, vilken skapad stress alltså. Att hålla på Tottenham är en jävla berg- och dalbana. Det är ett nästan-lag och har varit det så länge jag följt dem. Man blir ofta besviken. Eller jag skulle vilja säga att man ALLTID blir besviken.
Men hoppet överger en aldrig?
– Man är ju luttrad och alltid skeptisk, beredd på det värsta. Men Tottenham bygger alltid upp ett hopp hos en. Sen når de inte fram. Hoppet är där och knäcker en hela tiden. Men det är det värt.
