Hon kör Vasaloppet utan stavar

På söndag är det dags igen för det klassiska ögonblicket när ett myller att tiotusentals skidåkare ger sig iväg från Sälen till tonerna av Vasaloppets klassiska jingel. Där kommer ni inte hitta Helena Tinnert från Färjestaden. Hon står längst bak i ledet. Och där kommer hon stå kvar. Länge.

– Jag kommer vara cool och inte försöka vinna loppet första timmen. När alla dragit iväg så kör jag. Det har varit en mental resa att göra sitt bästa efter förutsättningarna jag har.

Hon har tre decennier bakom sig av axlar som hoppar ur led.

– Många har skrämt mig med första tuffa backen. Men jag har mer respekt för trängseln. Trilla är ingen bra strategi för Helena Tinnert. Då är risken extremt stor att det går åt pipsvängen.

Vasaloppet har ägt rum i knappt ett sekel men Helena Tinnerts utmaning lär vara den första i sitt slag. Hon har varit i kontakt med Eva–Lena Frick, VD för Vasaloppet och fått svar: ”Mig veterligen har ingen åkt helt utan stavar tidigare men jag kan tyvärr inte bekräfta att det är så.”.

– Klart det är lite kul att vara först, ”The one and only”, men för mig spelar det inte jättestor roll.

Första gången hennes axlar hoppade ur led var vid 15–16 års ålder, vid en skidolycka. Hon spelade då i flicklandslaget i fotboll och för Malmö FF.

– Sedan hoppade axeln ur led oftare och oftare för varje match och träning. Fotbollen var verkligen passion, jag fick tänka om när kroppen inte ville vad huvudet ville.

Tio år senare gick den andra axeln ur led.

– Sedan började helvetet successivt bli värre och värre. Det blev en period med jättemycket operationer. Jag hade några tuffa år.

Hon sträcker sig bakåt efter mobilen och grinar lite illa.

– När man har ett sådant här problem så blir folk rädda. Det är säkert av välmening men det skapar ändå ett utanförskap. Är jag välkommen eller inte? Jag har fått samtal som ”Måste du lämna dina barn på skolan?” eller ”Du får inte vara med och träna på gymmet”, berättar Helena.

Det kunde räcka med att hon hängde upp en väska på en krok, att ett barn drog i hennes arm eller att hon fångade upp en dörr för att någon av axlarna skulle gå ur led så att hon var tvungen att åka till akuten.

– Jag började förminska min egen sfär för att inte stöta mig med någon. Men för tre år sedan var jag så trött på att inte vara mig själv, konstaterar hon.

– Tänk dig en målarbok. Du tänker att ditt barn ska måla innanför linjerna men han eller hon bara kluddar hejvilt utanför. Den känslan fick jag. Nu vill jag bara måla utanför linjerna.

Med de känslan anmälde hon sig till mini–tri för tre år sedan och genomförde det 2017 mot alla odds.

– Jag har alltid valt att sätta lite orealistiska mål för jag tror att de tar en längre. Det blev en form av knorr att visa att man kan göra otroligt mycket med de förutsättningar man har. Från att vara vinnarskallen blev det att sätta mina egna mål och genomföra dem.

Nästa utmaning blev triathlon på Tjörn ifjol. Hon fixade hon simningen och cyklingen innan axeln gick ur led.

– Det blev ingen målgång. Det coola var att för första gången i mitt liv hade jag inte misslyckats. Känslan var bara att det var häftigt att jag kom så långt som jag gjorde. Den tanken hade inte gamla Helena haft.

Vid en skidresa med jobbet kom hon i kontakt med Maria Rydqvist (VM–silver i stafett 2015).

– Jag frågade henne om hon trodde det är möjligt att åka Tjejvasan utan stavar. ”Klart att det går”. Där började en vänskap som gjorde att jag trodde på det. Hon utmanar mitt tänkande. Förra året var hon med och hjälpte mig valla och det är hennes skidor jag åker på i år. Så jag kan inte klaga på materialet, haha.

Hon gick i mål i Tjejvasan på tre och en halv timme.

– Innan jag gick i mål hade jag bestämt mig för att ställa upp i årets Vasalopp. Jag ramlade i en kurva och axeln luxerade men jag kunde fortsätta. Jag tänker att jag är bättre tränad nu än ifjol.

Hur går det egentligen till när Helena Tinnert tar sig fram utan stavar?

– Det tar hårdare på bål, höftböjare och sätesmuskler. Och jag har ingen viloposition. Så det kan bli väggen, att kroppen säger att den inte vill vara med längre.

– Jag får springa i uppförsbackarna, Kläbo–stilen. Sedan är det bara att mata på, en skida framför den andra. Fästet är extremt viktigt. Det blir att kriga om det inte funkar men jag ska försöka njuta så mycket jag kan.

Nedför är hon stark tack mycket vare sin idrottsbakgrund.

– Bollkänsla och balans ligger väldigt nära. Och i min grundträning ingår mycket bålträning. Det är extremt balanskrävande, jag har ingen riktig broms. På skidor har jag inte jättemånga mil men jag har väldigt mycket teknikträning, för det är min överlevnad.

Hur reagerar folk i spåret?

– Ifjol var det alla möjliga reaktioner, tjejer som blev förbannade när jag sprang om, för jag kunde kapa 50–60 pers i varje backe. Och ibland hörde jag ”Shit vilken fart, och hon har inga stavar!”. Det gav kraft och energi.

Målet finns i Mora. Men det finns ett ännu större nere i Afrika för Helena Tinnert.

– Jag minns hur jag låg här i soffan och mådde skitkasst och lyssnade på ett klipp med Malala på TV när hon sa ”Mitt mål är inte fredspriset, mitt mål är att alla pojkar och flickor ska få gå i skolan. ”Shit”, tänkte jag. ”Om hon kan göra det där, vad kan då jag göra?”, berättar hon.

– I det ögonblicket satte jag en ambition att om jag blir bra i axlarna betyder det mycket men om jag inte blir det så får det inte spela någon roll. Jag ska jobba för att bli bättre och starkare så att jag kan göra skillnad och praktisera alla människors lika värde.

Hon hade varit nere i Afrika och pratat inför 1 200 skolbarn. Det är omkring 130 miljoner flickor som missar skolan på grund av menstruation. Det tändes en ”gnista" som mynnade ut i att hon och maken skapade Helena och Pontus foundation.

– Drivkraften är att kunna hjälpa så många flickor som möjligt. I det här hade jag tagit min passion för fotboll till att hjälpa människor.

De har startat upp två pilotprojekt som innefattar menskoppar, ett i nordöstra Sydafrika och ett med landets damlandslag i fotboll (Banyana Banyana). Och det här knyts alltså ihop med hennes utmaning i Vasaloppet, där hon uppmärksammar möjligheten för företag och privatpersoner att stöta projektet och skänka pengar.

– Målet är att starta fler piloter. Jag lever drömmen om att skapa en bättre värld.

I en sådan värld kommer hon klara nio mil och ta sig över mållinjen i Mora.

– Jag tror jag är född utan förmågan att ge upp. Jag har varit tvungen att träna mig genom den här resan, den enda smärtlindring jag har är endorfiner. Jag är förberedd mentalt på att köra tolv timmar på söndag. Skulle jag komma under tio så är det som ett VM–guld, haha.

– Men jag kan vara nöjd ändå, absolut, jag kommer så långt det går. Repen är där för att fånga upp mig, inte mota mig.