Annons

Peter Boström: Peter Boström: ”Den som skriver om spöken får räkna med buanden!”

Jag tror inte på spöken, men jag är väldigt skraj för dem.
Peter BoströmSkicka e-post
Publicerad 29 augusti 2020 • Uppdaterad 15 september 2020
Peter Boström
Detta är en personligt skriven text i Ölandsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I veckan drog Ölandsbladet igång en serie om öländska spöken. Jag både älskar och hatar det.

För snart 25 år sedan gjorde jag själv en artikelunder rubriken ”Det spökar på Öland”. Rubriken var lite skämtsamt satt från början, sedan gällde bara att fylla på artikeln med innehåll - alltså öländska spöken.

Annons

Det visade sig inte vara så lätt. Eller rättare sagt det visade sig att det på Öland fanns, eller finns, så mycket sällsamheter och spöken att den där artikeln blev till en hel artikelserie.

För efter att vi publicerat den första artikeln om öländska spöken så började den ene efter den andre att höra av sig om spökhistorier från ön. Det var huvudlösa ryttare på dimmiga marker utanför Gråborg, det var sjömän som gått igen utanför Föra och det var flygande tekoppar i prästgården i Kastlösa.

Jag tror inte på spöken, men efter att ha hört alla historier om det gamla tingshuset i Borgholm som numera är Rosenfors vandrarhem och det gamla jägmästarbostället i Skäftekärr så har jag respekt nog att undvika tolvslaget på i vart fall halvt dokumenterade öländska spökplatser.

Artiklarna delade också ölänningarna rätt bra - de som trodde på spöken och de som inte gjorde det. Det är ett tacksamt ämne eftersom man i det här fallet även kan tolka ”buande” som något positivt!

En läsare berättade om hur hans hustru slukade alla de öländska spökhistorierna och hur hon entusiastiskt pratade om övernaturligheter i släkten.

”Jo, mor din är ju ett jäkla spöke!”, sa mannen som sedan fick ta skydd.

”För då började tekopparna att flyga...”, beskrev mannen.

En så kallad poltergeist-konsekvens!

Vad som är sanning eller inte är svårt att utreda. Bakom varje fråga finns ett svar, men det döljer sig ofta ändå ett litet frågetecken kvar längst bak.

För hur är det egentligen med stenarna på Blå Jungfrun? Såväl Oskarshamns som Borgholms kommun har genom åren fått stenar tillskickade till sig. Inte sällan i sällskap med ett förklarande brev typ:

Annons

”Kan ni vara snälla att återbörda stenen till Blå Jungfrun? Det har inte varit någon hejd på oturen sedan jag tog med stenen från ön!”

Som jag förstått det så är det lite så som Mysinge hög växt till den jättehög den är idag. Det sas att det betydde otur om man inte blidkade gravhögens mästare genom att stanna sin häst och från vagnen kasta en sten på högen.

Säkert var det en och annan som tvivlade på sanningshalten, men varför chansa liksom?

Sedan behöver man väl inte ta allt så gravallvarligt!? Man kan ju lyssna på de där berättelserna och se det som att man göra precis det som spöken gör mest hela dagarna - slå ihjäl dötid!

** Bondesson: ”Ridande polis i Borgholm,? Häst mot folkgrupp!?”

** Redaktör som skrattar åt hästskämt: ”Hö, hö, hö...”

** Gäller att läsa det finstilta: ”Det kommunala högstadiet i Färjestaden byggdes för att barnen skulle slippa långa bussresor till Mörbylånga. (OBS, gäller inte Gårdby-ungar!”

** Ölands Skördefest har ju tydligt förklarat att Öland inte vill ha några besökare. Men det verkat inte gått fram till Putin...

** Hm, två artiklar som hör ihop? ”Polisen rev upp misstänkt haschodling” och ”Gräsklipparracet ställer in”?

** ”Kommunalanställda får fritt inträde till Eketorps borg”. Kanske är det också förklaringen till stormningen av Sandby borg?

Annons
Annons
Annons
Annons