Mitt ljus och ditt

När solen stiger över horisonten på östra Öland blir fälten och de enkla sjövägarna belysta på ett sätt som aldrig tidigare. Den soliga novemberdagen är efterlängtad av så många som känner ledsnad, oro och sorg de här tunga veckorna som vi är inne i nu.

De ljusa timmarna blir färre och färre några veckor till men sedan vänder det i naturen. Sakta men säkert får vi några minuters längre dagar. Det är lika säkert som att vägen som vi ser på veckans bild går rakt ner mot soluppgången.

Varje dag längtar vi efter mer ljus. De grå och kyliga dagarna får gärna lämna plats för blå himmel och höstsol. Så tycker vi. När de vackra dagarna visar sig snör vi på oss skorna och går ut på Öland – som någon sa: ”Idag är ute inne.” När vi inte kan umgås inomhus är det fantastiskt att vi har möjligheten att ta oss ut i markerna, på stigar, vägar, leder. Där alla kan ta sig fram på olika håll och på olika sätt. Tillsammans eller var och en för sig.

När solen visar sig över horisonten vid åttatiden en novembermorgon – var kommer den ifrån?

Vem får njuta av solen när den inte var synlig av oss och inte speglar sig i Östersjön?

När vi vaknar till solen blir dagen mörk och tung för någon annan, där ljuset försvinner. Där något tar slut för mig börjar det för någon annan. Det kan gälla stora sammanhang likaväl som de små.

När dagpasset är slut för sjuksköterskan på lasarettet kommer nattpersonalen. Inte någon gång saktar arbetet ner. Så många är beroende av så många andra. De som inget annat vill än hjälpa dig och mig.

När kontorspersonalen går hem kommer städaren för sitt arbetspass. Något försvinner och något nytt kommer. Eller som Nils Ferlin har skrivit i sin dikt Infall - ”mitt tak är en annans golv”.

Livet är en cirkelgång som vi är en del av. Vi är beroende av varandra på en rad sätt. För att vi skall orka våra olika steg och på våra olika håll i livet måste vi ta hänsyn till varandra. Idag handlar det inte om att vi får göra det. Vi måste göra det.

Vara rädda om varandra!