Likboden blev stadens rådhus

I början 1831 krävde koleran sitt första offer i Borgholm. Vid ett sammanträde som stadens ordningsman Johan Söderström höll med borgerskapet för att komma överens om åtgärder mot farsoten bestämdes att en likbod skulle uppföras. Så skedde också, men den kom inte till någon nämnvärd användning eftersom epidemin den här gången inte blev så långvarig.

Likboden blev i stället som förråd för staden, den utvidgades med åren, omändrades och påbyggdes med en våning och blev Borgholms rådhus.

– Man kan således gott påstå att koleraepidemin 1831 är den egentliga orsaken, att staden har sitt rådhus just på den tomten (på torget, reds anm) vilken likaväl kunde varit såld som byggnadstomt, berättade Hultenberg.

Mellan 1850 och 1854 härjade en ny koleraepidemi. Den här gången gick den våldsammare över stadens invånare och dödsfallen var många. De flesta offren utgjordes dock av "brännvinsdrinkare".

– Det hade nämligen blivit en hel del sådana under årens lopp. Brännvin såldes ju i varje speceributik och till marknaderna kom fastlandskrögare med sina våtvaror, hyrde stånd och satte upp sina skyltar.

– Men epidemin rensade bort dessa dryckenskapens offer och befriade staden från en massa mindervärdiga individer, vilka förr eller senare kommit samhället till last, menade Harald Hultenberg.

Den sista koleraepidemin i Borgholm inträffade 1866.

Redan vid stadens första år var det ordningsmannens ambition att få hit medborgare som ordnade sin egen försörjning. Tomterna fick man i princip gratis och enda villkoret var att de bebyggdes med beboeliga hus. Dessutom åtnjöt de nya invånarna tio års skattefrihet.

Men det visade sig att alla inte kunde uppfylla villkoret, sjukdomar men framför allt brännvinet satte käppar i hjulen. Och det här blev början till fattigvården, som dock var tämligen begränsad. Vänliga människor tog vanligen hand om de drabbade. De kunde alltid göra någon nytta; hushållen hade vid den här tiden karaktären av lanthushåll med såväl hästar, kor, grisar och får, och dessa skulle skötas och fodras.

Stadens första understödstagare var en gammal garvare, som var så fattig att "hans skugga var trasig". Åt en annan inköpte staden "en syrtut, att därmed under den kalla tiden skyla hans nakenhet." (syrtut, efter franskans surtout, en lång rock med dubbla knapprader som användes både civilt och militärt)

Vid en borgarsons födelse skänkte föräldrarna 2 riksdaler banco till stadens fattigkassa och det hörde dessutom till den oskrivna lagen att man vid familjehögtiden skänkte en slant till kassan.

– Så hjälpte man varandra, och döden skördade under tiden både rika och fattiga. Men det framträdde omedelbart nya av båda sorterna, i synnerhet av det senare slaget, och när så tidens krav fordrade bättre fattigvård byggdes 1857 ett fattighus där dessa sämst lottade åtminstone hade tak över huvudet och mat för dagen, berättade Harald Hultenberg i sitt föredrag, som blev "livligt uppskattat och som mottogs med kraftigt bifall."

Rolf Nilsson

ROLF NILSSON