En slumrande skönhet med spännande historia

Egendomen, som är en avsöndring från Borgholms Kungsgård, har en minst sagt mångskiftande historia. Huvudbyggnaden uppfördes 1807 av ryttmästaren och kungsgårdsarrendatorn Axel Adlersparre, sedermera vice landshövding i Ölands län 1919-1921. Den byggdes för hans inspektor Johan Marin som även var förvaltare av Kronans spannmålsmagasin i Vasahuset.

Marin lät bygga två så kallade tullmjölkvarnar, en väderdriven och en vattendriven vid Rosenforsbäcken. Som vattenmagasin utnyttjades Kolstadträsk, en liten sjö med ett rikt fågelliv där det både fiskades och bedrevs andjakt. Träsket, som låg vid nuvarande villaområdet Rosenfors, dikades dock ut på 1800-talet. Ännu en bit in på 1950-talet återstod en del rester från dammbyggnaden vid vattenkvarnen, som stod ett litet stycke från väg 136.

Byggnaderna på Rosenfors uppfördes efter ritningar av en öländsk byggmästare vid namn Sandell. Han höll även i ritstiftet för Färjestadens Gård och apoteket i Skogsby, alla i 1700-talstil. I sammanhanget kan nämnas att Axel Adlersparre lät bygga ett hus vid torget i Borgholm, där den tillfälliga länsstyrelsen var inrymd. Den byggnaden var en kopia av Rosenfors manbyggnad, fast mindre.

På Rosenfors byggdes även en ladugård. Fähuset hade plats för upp till åtta kor och intill detta en stallänga med plats för sex hästar, loge och vagnbod. I vinkel mot stallet fanns ytterligare en länga med får- och svinhus. Den västra flygeln inrymde brygghus och hönshus och den östra vedbod samt ”hemlighus” med sitthål för både stora och små.

Johan Marin avled 1849 och efter några kortvariga ägare såldes Rosenfors till kronofogde Johan Henrik Eneman 1858. (Denne är för övrigt känd för sina hemska brottsbeskrivningar i Gustaf af Geijerstams bok ”Kronofogdens berättelser”). Han har beskrivits som ”en duglig och energiskt tjänsteman, som tillika ingav respekt genom sitt kraftiga yttre.”

När kung Karl XV på höstarna 1864, 1866 och 1868 i spetsen för sin jaktklubb jagade på Öland hade han sitt huvudkvarter hos Eneman på Rosenfors medan hans svit bodde i den då nybyggda huvudbyggnaden på kungsgården (idag Drottning Victorias hotell & vilohem). På Rosenfors disponerade kungen Enemans kontor, ett angränsande hörnrum och den stora salen. Dessutom bodde någon av uppvaktningen i huset.

Kungen trivdes där och uppehöll sig med förkärlek på viloplanet uppe på den stora trappan, där han tillsammans med Eneman njöt av den vackra utsikten över Borgholm och Kalmarsund och samtidigt ”inmundigade månget glas av den gula nektar, som var hans älsklingsdryck”. Den populäre monarken gjorde sig för övrigt väl hemmastadd, nojsade med pigorna i köket och inspekterade Enemans stall.

Dagen efter jaktklubbens ankomst 1864 hölls klubbsammanträde i handlanden och ordningsmannen Johan Söderströms hus vid torget, och dit promenerade kungen jaktklädd. Efter mötet begav sig sällskapet till Köping för att bevista högmässan, åkande i simpla arbetsåkdon. Den uppskakande färden saknade inga komiska poänger; när hästarna vid avfärden satte igång med ett häftigt ryck gjorde flera klubbledamöter en överhalning och vände till åskådarnas stora munterhet benen i vädret.

Den kungliga kortegens ankomst till kyrkan väckte förstås den församlade allmogens förundran. Ölandsbönderna som hade föreställt sig att kungen skulle komma åkande efter fyrspann och i guldsmidd uniform, trodde först att det hela var ett gyckel och att monarken inte fanns med i detta underliga följe. Men under gudstjänsten blev emellertid det rätta sammanhanget klart och den dråpliga episoden bidrog i hög grad att förstärka Karl XV:s växande popularitet hos Ölands befolkning

Den 29 januari 1874 sålde Eneman Rosenfors till Sällskapet för inhemsk silkesodling. Sällskapet hade bildats 1830 under beskydd av dåvarande kronprinsessan Josefina. På olika platser i landet hade man anlagt så kallade magnanerier, silkesodlingsanstalter, med mullbärsodlingar. Det första försöket att plantera mullbärsträd för uppfödande av silkesmaskar på Öland hade gjorts 1847 i Böda kronopark där 417 plantor sattes ut. Försöket slog inte väl ut och när sällskapet tre år senare fick Kungl. majt:s tillstånd att kostnadsfritt få disponera ett område vid Borgholm, tillhörigt Kronan, flyttades plantorna dit.

Planteringsområdet var mark, avsöndrad från kungsgården och hade en areal på sex tunnland (cirka 3 hektar) och var ursprungligen avsett för ”ett institut för linkultur och väfnad efter norrländska metoden”. Det lilla jordstycket som aldrig togs i bruk för detta ändamål låg utmed landsvägen mellan Borgholms stad och Kungsgården, mitt för ingången till Rosenfors, och kallas av somliga än idag för Linplan eller Linlandet.

Mullbärsplanteringen utvecklade sig på det hela tillfredsställande och även mångsysslaren Johan Söderström kom att bedriva en silkesodling i mindre skala. Efter framgångarna beslöt silkesodlingssällskapet att utvidga den öländska anläggningen och koncentrera hela sin verksamhet hit. Man hade först tänkt att uppföra en särskild magnaneribyggnad vid planteringen, kostnadsberäknad till 10 000 kronor. Den planen övergavs dock när det yppade sig tillfälle att inköpa det närbelägna Rosenfors för 15 000 kronor.

Den 15 mars 1875 tillträdde sällskapet sin nyförvärvade egendom. Totalarealen utgjorde omkring 14 tunnland, varav hälften av byggnader och en stor trädgård, och den andra hälften av åker och ängsmark som passade för mullbärsplantering. Sällskapets förhoppningar att kunna dra upp en härdig svensk silkesmaskstam kom dock på skam. Kokongskörden under det första verksamhetsåret, 251 kannor, var visserligen den största som någonsin utvunnits i Sverige, men ur ekonomisk synpunkt obetydlig. De följande skördarna nådde dessutom inte ens upp till denna siffra.

Motgångarna ledde till att sällskapet 1879 skriftligen hembjöd Rosenfors med tillhörande anläggningar till Kalmar läns södra hushållningssällskap, mot förbindelse att man under minst 25 år skulle bedriva silkesodling. Erbjudandet avböjdes i artiga och bestämda ordalag, eftersom företaget ekonomiskt ansågs ha en hopplös framtid.

Tack vare väl tilltagna statsbidrag kunde ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” fortsätta den förlustbringande verksamheten en tid. När prinsessan Eugénie, som efter drottning Josefinas död fungerat som sällskapets höga beskyddare 1899 avled, övertogs denna hederspost av kung Oscar II, som vid sitt besök i Borgholm den 11 augusti 1890 inspekterade anläggningen på Rosenfors och ”med synbart intresse åsåg den pågående upphasplingen av råsilke från sommarens kokongskörd.”

1893 såldes Rosenfors och silkesodlingen flyttades till Alnarp i Skåne. Inte heller där gjorde man några gynnsamma resultat och det illustra sällskapet hade inget annat val än att lägga ned sin verksamhet. Köpare av Rosenfors var Bengt Lindwall, född i Borgholm men bosatt i London. Han behöll dock inte egendomen länge, redan 1898 sålde han den till en A F Danielsson från Stockholm, som i sin tur sålde den till fröknarna Emma och Maria Nordenskiöld, som med intresse drev det lilla lantbruket och frukt- och bärodlingarna.

Sedan 1730-talet hade Ölands norra mot sitt tingsställe på Lundegård. Men eftersom tingshuset inte ansågs fylla tidens krav samt att platsen låg otjänligt till, väcktes förslag om att inköpa Rosenfors. Efter avtal med fröknarna Nordenskiöld inköptes fastigheten den 31 mars 1916 och systrarna flyttade ner till Borgholm där de levde inpå 1940-talet.

Huvudbyggnaden förändrades nu till tingshus; salen utvidgades åt trädgårdssidan, taket höjdes med ett runt valv och gavelrummen på övervåningen blev nämndemansrum. Vidare inrättades vittnesrum, åklagarrum, domarrum och expeditionsrum, och i källaren ett häkte med järngaller för fönstret.

Men redan efter några årtionden ansågs tingshuset otjänligt, på grund av ökade krav på utrymmen och bekvämlighet. Hösten 1938 inleddes förhandlingar om en byggnad vid torget i Borgholm, vilken skulle inrymma gemensamt tingshus för hela domsagan samt stadshus för staden. Eftersom det nya tingshuset inte skulle inrymma bostad åt häradshövdingen erbjöds häradshövding Harald Wullt att köpa Rosenfors. Köpet skedde den 23 maj 1939 och den nye ägaren bestämde sig för att göra en omfattande ombyggnad.

Ritningarna utfördes av arkitekt Gösta Gerdsiö och arbetena leddes av byggmästare P N Lindström (som för övrigt har en gata i Borgholm uppkallad efter sig). Målarmästare Carl Johansson, Wihlborgs elektriska byrå och Elvin Nilssons rörledningsfirma ombesörjde de övriga arbetena. Taket över salen sänktes till den ursprungliga höjden, en ny trappa insattes till den gamla vinden, där det inreddes en stor hall med balkong, samt ytterligare ett rum med badrum. Det gamla köket gjordes om till en gillestuga och arkivet i källarvåningen till tvättstuga och pannrum.

Den nye ägaren ansåg emellertid att markområdet var för stort för hans behov. Marken med den gamla ladugården, söder om huvudbyggnaden, såldes till dåvarande kommunalborgmästaren Gunnar Wirsell, som där lät uppföra en pampig villa. Senare övergick fastigheten i landsfiskal Karl Botesgårds ägo och idag ägs den av dottern Kerstin Jeppsson.

Till sist något om trädgården på Rosenfors. Redan på Johan Marins tid planterades ett flertal valnötsträd, vilka långt in på 1900-talet gav en årlig skörd på omkring 100 liter. Vidare planterades gullregnsträd, cypresser och fruktträd och man anlade även en större köksträdgård. Ek, kastanj och lind är andra inslag i den lummiga, men numera något förfallna parken och vid huvudbyggnadens norra gavel står än idag ett mullbärsträd, som ett minne av ”Sällskapet för inhemsk silkesodlings” optimistiska men misslyckade projekt.

Den 20 juli 1955 sålde Harald Wullt Rosenfors till Svenska Turistföreningen som förvandlade anläggningen till ett vandrarhem. Men den historietyngda fastigheten har onekligen stor potential att bli mycket mer.

Källor:

Om Rosenfors, historik av häradshövding Harald Wullt, 1956.

Acta Oelandica II. Borgholm, stadens och badortens historia, av Ernst E Aréen. Utgiven av Ölandsklubben i Stockholm 1924.

Acta Oelandica III. Karl XV:s öländska jaktfärder, av Ernst E Aréen. Utgiven av Ölandsklubben i Stockholm 1926.