Berättelserna

Det finns en berättelse någonstans, en berättelse som är värd att föras vidare. Det handlar om hur människor har levt och lever i sin hembygd. Tillfälligheter och det vi ibland kallar ödet kan ha lett fram till händelser som fortfarande lever starka och är värda att bevara.

Varje människa har sin berättelse.

Några av oss kan känna att ”det är väl inget märkvärdigt med mig”. Eller ”jag har inte gjort något speciellt, det finns inget att berätta”. Och så behåller vi allt det spännande för oss själva, det som är Livet.

Andra av oss är inte lika tillbakadragna eller blyga. Åtminstone delar av livet kan och vill vi berätta om, högt och ljudligt och för många. Men inte allt, det kan vara alltför svårt.

Tänk vad mycket som gömmer sig där bakom ytan. Upplevelser – både himlastormande och avgrundssvåra. Minnen – sådana som gör oss sorgsna och sådana som minner om glädje och tacksamhet.

I naturen talar vi om biologisk mångfald. Flora och fauna som döljs under stenar, bakom bark och i håligheter. Vi är rädda om det, det finns tydliga regler som gör hur det skall skötas så att den biologiska mångfalden inte skall minska.

Lika ofta borde vi påminna oss om mänsklig mångfald. Liv som innehåller erfarenheter från stora och små, från olika kulturer, från unga och gamla, från det som varit och det som är. Litet och stort. Det vardagsviktiga. Det vi borde ta tillvara.

Det är också ett område som forskare ägnar sig åt. ”Den mänskliga mångfalden som bottnar i historiska sociala och biologiska processer kräver forskning inom olika ämnen för att bli begriplig och användbar kunskap.” Det säger forskarnätverket Human Diversity vid Uppsala universitet.

Mångfald. Det kan räcka att skrapa lite lätt på ytan så upptäcker vi det märkliga som finns därunder. Under mossan på stenmuren. Under ytan hos varandra. Berättelser värda att lyssna till och ta vara på.