Mötet ingen ville ha?

När Annie Lööf i någon slags ingivelse från högre Centermakter inbjöd, eller kanske snarare krävde av, övriga Alliansledare att ta sig ner till Maramö i inre Småland under Almedalsveckan, höjdes ett eller annat ögonbryn även i sakkunniga led. Att påstå att kollegorna i Alliansledningen jublade över inbjudan är att handskas med sannigen på ett synnerlige ovarsamt sätt. Det har också tagit åtta månader att få de övrigas möteskalendrar att synkronisera…

Men varför just nu?  De siffror som man oftast fokuserar på i debatten, främst arbetslösheten, ger inte precis anledning att se framtiden an med tillförsikt. För att inte tala om skolproblemen som aldrig ser ut att få en slutgiltig lösning och där det ena hugskottet efter det andra (betyg i åk 3…) sjösätts i något som liknar ren desperation.

Annie Lööfs motiv för en samling vid bypumpen i Maramö var annars rätt hederliga för att inte säga hedervärda: att kickstarta igång en alltmer trött Allians som inte såg ut att, på ren och oförfalskad svenska, ha något att komma med – utom möjligen ett nåttinåttonde jobbskatteavdrag.

När Alliansen framföddes av Alliansmoder Maud Olofsson i Högsfors år 2004 hade man två klart definierade syften:

1. att bryta det socialdemokratiska herraväldet en gång för alla, samt

2. se till att det skulle löna sig mer att arbeta än att vara bidragsberoende.

Båda punkter dessa har uppnåtts, ändå har den råa verkligheten medfört att det gnisslar i nations- och Alliansmaskineriet. Vi antydde här ovan att det inte precis saknas problem att ta itu med. Men vi ser inte en taggad Alliansregering som sprutar ur sig kreativa förslag på lösningar.

Och allvarligt talat, hur trovärdigt är det när Reinfeldt hävdar att ”vi är det enda regeringsalternativet”, när två av Allianskollegorna förtvivlat försöker hoppa över fyraprocents-ribban?

Nå, något måste dock brainstormas fram i sena nattimmar under stjärnhimlen i Maramö. Drygt 60 journalister lär häckarrunt Lööfs föräldrahem och väntar på något. Men vad?

Platt skatt, upphävd skolplikt, eller rent av månggifte?

***

Och så måste vi förstås gratulerar ölänningen Per Hallberg som kammat hem sin tredje (3:e) Oscarsstatyett. Denna gång för ljudet i Bond-filmen Skyfall.

Det svenska inslaget var för övrigt ovanligt stort denna den 85:e Oscarsgalan. Alla har väl nu snart till leda hört talas om Bendjellouls 'Searching for Sugarman' som utsågs till bästa dokumentär. Men det blev faktiskt en tredje svensk Oscar. Även denna gång i ljudfacket då Paul Ottosson delade priset med Hallberg. Även Ottosson har för övrigt, precis som Hallberg, två Oscar sedan tidigare.

Något pris för bästa skådespelarprestation utan replik (non-speaking actor) delades dock inte ut. Annars hade väl Ola Rapace från Skyfall varit gjuten…