Israel 60 år

”Israels Självständighetsdag firas varje år enligt den hebreiska kalendern den 5 Iyar, det datum när Staten Israel tillkom. Eftersom detta datum i år infaller på Sabbaten har firandet uppskjutits till torsdag den 8 maj. Dagen före är en minnesdag för dem som gett sina liv för uppkomsten av landets självständighet och dess fortsatta existens.”

Detta kan man läsa på den israeliska ambassadens hemsida. Med Iran som en aggressiv, antisemitisk granne, snart med kärnvapen, och med målsättningen att ”svepa den judiska staten från kartan” och med fiender i alla väderstreck, kan den lilla staten Israel i dag fira sitt 60-årsjubileum. Varje dag Israel lever vidare är ett Guds mirakel.

Det kan i dag vara motiverat att åter berätta vad Golda Meir, den israeliska statens moder, om uttrycket tillåts, skriver om självständighetsdagen i sina memorerar, Mitt Liv; det är oerhört gripande och orden kan stå för sig själva denna högtidsdag, Golda hade just hört Ben Gurion läsa upp självständighetsförklaringen;

”Vi hade gjort det, mina ögon fylldes av tårar och mina händer skälvde. Vi hade gjort det, vi hade bildat den judiska staten och jag, Golda Mabovitch Meyerson, hade fått uppleva denna dag... Den långa landsflykten var förbi... För sent att rädda dem som gått under i förintelselägren, men inte för sent för kommande släktled... Så reste vi oss som på ett givet tecken och grät och applåderade medan Ben Gurions röst darrade för enda gången : Staten Israel skall stå öppen för för judisk invandring och för mottagandet av landsflyktiga.”

Ben Gurion vädjade till arabstaterna: Vi manar sönerna till de araber som bor hos oss att hålla fred, delta i statsuppbyggnaden på lika och likvärdiga medborgarskap... Vi räcker handen i fred och grannsämja... Tillsammans kan vi föra hela Mellanöstern framåt.” Resultatet av denna fredsvädjan blev att sex arabiska arméer anföll.

När detta skrivs, på 60-årsdagen av Israels grundande, pinglar det i mejlet i min inbox. Det är ett besked från den socialdemokratiska broderskapsrörelsen. Kan det vara ett gratulationstelegram till staten Israel? Nyfiken öppnar jag mejlet. Oh, nej. Det är ett uttalande som stöder Hamas, terrorn och som tar avstånd från allt vad statens Israel står för. Detta må vara svensk politik när den är som sämst, bojkotter och fördömanden vari även svenska kyrkan instämmer, det svenska folket har en helt annan inställning till Israel ty landet finns i våra hjärtan.