Kustvägen - en cykelväg
Jag minns med stort välbehag en av mina gamla bilder från Kustvägen, bilden på en cyklist som just passerar en flock ungdjur norr om Äleklinta. Eller vinterbilderna från Bruddesta under vandringen längs Ölandskusten 1998-99, publicerade i min bok Öland runt till fots 2005.
Inga husbilar så långt ögat nådde på den knaggliga kustvägens vackraste del.
Jag cyklade kustvägen flera gånger och vandrade den till fots två. Som cyklist och vandrare blev man svart i synen om man mötte en bil.
Men bit för bit har vägen gjorts mer tillgänglig för bilar. När byggloven började komma och sommarhusen successivt började rustas upp följde också ”kraven” på asfaltering så att det inte skulle damma på de fina bilarna.
Jag hade redan på 1980-talet intressanta diskussioner om biltrafik här med bland andra Lars-Olof Forsberg, och vi insåg båda att konflikten redan då var ungefär lika olöslig som frågan om skarvarna, vargen och gråsälen. Tillsammans.
Problemet Kustvägen bottnar i den eviga rädslan för att inte redan tidigt våga bestämma vilka besökare vägen bör vara avsedd för, att inte våga besluta att vägen inte ska vara öppen för biltrafik.
Det gjorde ont i mig när jag i ÖB såg bilden på husbilar ända nere vid det gamla fiskeläget Bruddesta. Med husbilarna är själva upplevelsen av kustvägen redan förstörd - för oss andra som valt att istället ödmjukt anpassa oss efter den knaggliga grusvägen i ett kärvt stenhuggarlandskap.
Thorsten Jansson
”Det gjorde ont i mig när jag i ÖB såg bilden på husbilar ända nere vid det gamla fiskeläget Bruddesta.”
