Insändare: Skogsskövling i Amazonas – Vad kallar vi då det som händer här?
Trakthyggesbruket (kalhuggning) har medfört att väldiga arealer naturskog har avverkats, i söder ibland omfattande 100-tals hektar, i norr mer än 1000 hektar i sammanlagda skiften. Skogsdikning har tillsammans med hyggen starkt bidragit till sjöars och vattendrags ”brunifiering”. Allvarliga översvämningar har orsakats av en alltför snabb avrinning från hyggen och utdikade våtmarker. Lokalklimatet har förändrats genom att vindar har orsakat vindfällen, ökad uttorkning och frostbenägenhet.
Kolbindningen i växande skog är viktig ur klimatsynpunkt, men avbryts vid avverkning då kolet frigörs, kolsänkan förbyts i dess motsats. Träd binder kol som mest när volymtillväxten är maximal och det sker först när träden har blivit ”medelålders”. Mot slutet av sin levnad är kolupptaget mindre hos träden. Störningar i form av skogsbrand och stormfällning skapar luckor där naturlig föryngring kan ske och kolupptaget kan öka. Hyggesbruket är tänkt att ersätta dessa naturliga processer.
Skogsbruket har använt många diskutabla metoder. Hormoslyr, som bland annat. innehåller det cancerogena ämnet dioxin, brukades flitigt under 1960-1970-talet för att döda uppslag av lövträd på hyggena. Efter att vd:n för Teckomatorp Kemi hade druckit hormoslyr och snart därefter dött i cancer, samt att miljörörelser och andra protesterat mot användningen, förbjöds hormoslyr 1977.
Hyggesplöjning underlättar för nya gran- och tallplantor att gro, men har en förödande inverkan på den ursprungliga floran, förutom att det solexponerade hygget i sig skadar mykorrhizan, underjordiska system av svamptrådar som samverkar med träden i ett symbiotiskt förhållande. Efterföljande trädgenerationer kommer därmed att sannolikt få ett allt sämre läge.
Körskador ökar kraftigt genom användning av tunga skogsmaskiner på otjälad mark (ffa skotare). Den lokala hydrologin ändras av djupa hjulspår med stillastående vatten eller ändrad avrinning och rötskador ökar då rötter skadas.
Likåldrig skog är betydligt artfattigare än en naturskog. Röjning och gallring förstärker monokulturen då lövuppslag och yngre trädindivider tas bort, vilket gör att skogsbränder och barkborreangrepp blir mer förödande. Ibland kan en utglesning förbättra ljusinsläppet och gynna vissa växter.
Skogsgödsling har positiv effekt på tillväxten och kolupptaget, men inverkar negativt på markfloran. Dessutom finns tecken att trädens motståndskraft mot barkborre minskar. Produktionen av blåbär halveras i kvävegödslade områden och mykorrhizasvampar minskar.
Främmande trädslag och provenienser har varit ett av de vågstycken som skogsbruket har gett sig in på. Den nordamerikanska contortatallen har nu visat sig kunna självsprida sig, vilket man inte förutsåg då den infördes till Sverige. Därmed kan den utvecklas till en invasiv växtart med svåra följder för den ursprungliga floran och faunan. Från Östeuropa införs nu regelmässigt granplantor med ett annat genetiskt ursprung. Hybridasp är ett annat trädslag som man numera sneglar på. Allt detta är också ett lotteri.
På senare tid har större områden av den fjällnära skogen hotats av avverkning, den sista resten av vår västliga tajga i landet. Här måste staten gå in och lösa ut markägarna med skäliga ersättningar om avverkningsförbud införs. Samernas rättmätiga anspråk på lämpligt och tillräckligt renbete måste tillgodoses och det sker genom bevarandet av lavrika skogar.
Sveaskog har emellanåt antagit skogsbruksplaner som inte är förenliga med en långsiktig förvaltning av våra skogar, detta pga avkastningskravet. Alla är inte överens om vad en verklig förvaltning innebär, men konservativa, politiska krafter borde agera.
Den svenska skogens virkesförråd har enligt Naturvårdsverket ökat alltsedan 1920 och uppgår nu till ca 3,5 miljarder kubikmeter. Många av skogsbrukets företrädare tänker mest i kvantitativa termer och förbiser en allsidig kvalitet. Skog är mycket mer än antalet kubikmeter virke.
Den biologiska mångfalden har minskat, i stora delar av Sverige mycket påtagligt. De senaste decenniernas rödlistor talar sitt tydliga språk. Numera finner man vissa växt-, djur- och svamparter enbart i reservat belägna långt ifrån varandra. Detta är ett säkert sätt att utrota en organism genom fragmentering. Många rapporter om skogsbruk inriktar sig på åtgärder för ökad virkesproduktion utan att annat än med ord nämna de negativa effekter som en sådan målsättning medför. Den svenska skogens ekosystemtjänster förbises i praktiken, liksom den sociala funktionen för folkhälsan en naturskog har.
Med tanke på den historiska beskrivningen av vad myndigheter har tillåtit eller förespråkat och som skogsbruket tillämpat, borde var och en få sig en tankeställare om dagens brukningsmetoder är de bästa på lång sikt. En beståndscykel (80-90 år) motsvarar nuförtiden ungefär tre generationer markägare. Ungefär bara var tredje generation markägare kan alltså tillgodogöra sig skogsråvarans ekonomiska värde.
Inget av de svenska miljömålen som har med skogsbruk att göra (Levande skogar, Levande sjöar och vattendrag, Ett rikt växt- och djurliv, Myllrande våtmarker) är i närheten att uppnås. Det är tragiskt att de generationer som följer efter oss känner sorg över det egoistiska utnyttjandet av svensk skog, som vi har ägnat oss åt. Men låt oss vara optimistiska och tro på modiga politiker som kan prioritera långsiktig hållbarhet!
Bengt Å. Bengtsson
