Rapport från verkligheten

När det gått två veckor hade jag träffat 16 personer från hemtjänsten.

Det var olika personer i princip vid varje besök. Varje dag fick jag berätta vad och hur de skulle hjälpa mig. Till slut tänkte jag hela tiden på vem som skulle komma nästa gång. Det blev en stor anspänning, och jag började bli ledsen och tappa sugen.

Att arbeta i hemtjänsten innebär inte att man bara gör praktiska saker.

För mig som brukare, är det viktigt att det är ett fåtal personer som jag kan lära känna, som kommer hem till mig. Det är i alla fall det mest intima som jag oftast behöver hjälp med. Personalen tvättar mig, kläder på mig, bäddarsängen, tvättar mina kläder. Då är det viktigt att jag känner och har förtroende för personen som ska hjälpa mig. Minst lika viktigt är det med de små sakerna, som t.ex. att personalen hänger disktrasan som jag alltid gjort, eller att hon läser i lokaltidningen vilka som blev valda vid Hembygdsföreningens årsmöte, eller knäpper ett kort på snödropparna vid husknuten innan hon går in till mig, och visar mig det.

Att det system vi har idag inte är bra, varken för brukare eller personal, vet alla. Varför har vi det då så här? Tidigare var hemtjänsten uppdelade på grupper om 8-10 personer, alla hade sina brukare, som de kände igen, och trivdes med. Personalen upplevde att de gjorde ett bra jobb, de fick användning för sin utbildning, och de kunde organisera sin dag tillsammans med brukaren.

Men år 2017 hände det något, i Mörbylånga kommun. Då köpte kommunen, och många andra kommuner, upp ett nytt datasystem. De anställde ny personal, och gav all personal nya telefoner. De bröt upp de små grupperna, för nu skulle det skötas centralt och bli effektivt.

Planeringen av dagens arbete sker nu från Färjestaden, flera mil bort. Personalen dirigeras av planerarna genom sina telefoner. Planerarna läser på dataskärmen vad vi brukare ska ha för hjälp. När personalen kommer till arbetet på morgonen läser de på sina telefoner vilka de ska besöka under dagen.

Ingen kan längre planera tillsammans med brukaren, t.ex. vilken mat som ska lagas nästa dag. Brukaren som sitter i sin stol kan inte längre förväntansfullt tänka, ” idag kommer Maja, och hon ska laga sin goda stroganoff, till mig. Hon kan inte heller tänka, ”det ska bli roligt att höra vad Maja tyckte om tv programmet igår”. Nej, hon kan inte tänka så, för det är inte Maja som kommer imorgon.

Utan kontinuitet, och när man inte kan påverka sin situation, skapar det ledsamhet och depression, hos oss brukare och personal. Som människa behöver jag finnas i ett sammanhang, även om det bara är jag och min hemsamarit.

Det var svårt för kommunerna att få personal, redan innan datorsystemen kom in. Det kommer att bli ännu svårare med denna nya organisation, där datorer och telefonerna styr. Datorerna är bra till mycket, men inte till allt. Jag tror inte heller att kommunerna sparar pengar på detta system. Brukarna mår inte bättre och kommer att behöva mer hjälp. Personalen flyr, eller blir sjukskrivna, för de mår också dåligt av denna arbetssituation.

För övrigt finns samma system på våra sjukhus, med rullande schema, där personalen inte får träffa samma patient för ofta.

Även färdtjänsten och sjukresorna styrs av ett datasystem, som gör resorna mardrömslika.

I Skavlan för några veckor sedan, medverkade en journalist från England, James Bloodworth. Han har Wallraffat på företaget Amazon, som är världens största företag. Han har skrivit en bok om Amazons personal situation. Det han beskrev var precis det som hemtjänsten arbetar under idag.

Nyligen anmälde kommunal i Göteborg kommunen till Arbetsmiljöverket. Kommunal anser att personalen blir sjuk av sin arbetssituation. Göteborgs kommun har samma datasystem som Mörbylånga kommun.

Idag är det jag som är drabbad, imorgon är det du.

Brukare i Mörbylånga