Maria Wiell: Trots allt

Kanske är det någon inneboende reflex hos oss människor som gör att vi alltid vill trösta. Även i de mörkaste stunder som vi får höra om, från någon som vi möter, försöker vi hitta en liten, liten stråle av ljus.

Jag tänker att det är bra. Bra att vrida och vända på situationen för att hitta nya perspektiv. Det mörka och svåra finns kvar. Men kanske kan vi hjälpas åt att se något som för den utsatte har varit svårt att hitta. Utan att för den skull förringa känslan av vanmakt, av mörker och moln som skymmer det ljusa i livet. Den finns där, kanske helt motiverat. Men ändå. Trots allt.

Det som lyser och värmer finns där någonstans. När det är som mörkast är det inte självklart att se det. När novembermörkret är som dystrast och regnet piskar, då är det inte självklart att minnas att solen finns där bakom. Trots allt. Någonstans.

Mörkret har sin tid och måste så få ha. Något annat vore oärligt att säga. Men ljuset och värmen har inte försvunnit. Det ligger dolt, kanhända kan det ta en tid innan vi märker av det igen. Men trots allt – det finns där.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att hitta de tunna strålarna av hopp!

Tillsammans blir vi flera. Den ena tunna strålen av hopp förstärker den andra. När vi stöttar varandra. När vi hjälps åt!