Torka och foderbrist i lantbruket
Någon erbjöd sin granne lantbrukaren att slå en liten gräsplätt. Nån traktor kunde ju inte komma in där och skulle man slagit plätten med trimmer blev det kanske några skottkärror nerbränt lösgräs. Grannen ville ju väl men ser ju samtidigt alla djur som lantbrukaren har, hur tänkte han? Många bäckar små räcker här inte till en stor å av foder med behövligt fodervärde. När det mesta är nedbränt erbjuder vår kommun att lantbrukare kan komma och slå oslagna kommunägda marker (nedbrända av torkan), hur många stora hektar finns det där – inte mycket. Netto erbjuder matsvinn till lantbrukarnas djurbesättningar i form av bröd, äpplen och bananer – omtänksamt. Men varje nötdjur i en besättning har ju en noga anpassad foderstat sett till varje specifikt djurs behov av rätt näringsinnehåll. Och hur blir det när mjölkkor äter bananer?
Från nationellt och internationellt håll pratas det om stöd till lantbruket i Sverige på 1,2 miljarder. Det räcker ju bara till få gårdar och hur väljer man ut vilka få gårdar som får det stödet. Ekonomiskt stöd till foderköp är inte lättköpt – varifrån ska det importeras? Baltikum och nederländerna är än så länge närmsta alternativet, men sen är det väl Kanada och andra delar av världen som gäller, med åtföljande transportkostnader. Innan den saken, hur det ekonomiska stödet ska fördelas, är utredd har slaktkön blivit än längre och den magra spannmålskörden ökar inte avkastningen genom stödpengarna.
I slutänden kan vi bli brödlösa – bara som ännu EN effekt av torkan.
I-ländernas befolkningar har levt i en glasbubbla i tro att allt man vill ha/behöver alltid finns. Plånboken har gällt i tro att man kan köpa allt alltid.
Anne Wilks
