Alexander Jensen: Alexander Jensen: 2019 var ett speciellt år

Hade vi inte tvingats duscha i kallvatten en vecka hade det kanske känts lite tragikomiskt.

Några veckor senare lämnade jag in bilen på verkstaden för att laga några småfel inför vår resa till Danmark. Jag bad också mekanikern att undersöka vad som orsakade missljudet. När jag kom tillbaka tog mekanikern mig till bilen som fortfarande var upphissad. Det där missljudet var ingen småpotatis och sedan hade han hittat ett ännu större fel. Mitt bilintresse är noll och därför kommer jag inte ihåg i detalj vad det var mer än att det var ganska ovanligt och kostsamt.

”Jag har aldrig sett att det har slitits så här mycket. Visst börjar bilen bli gammal men det är ovanligt att se ett sådant här fel, lite unikt”.

Jag hade svårt att glädjas över att återigen vara speciell, särskilt när jag förstod vad fakturan skulle landa på.

Men det skulle bli ännu värre. Mycket värre. I slutet av oktober låg jag i en sjukhussäng med min fru bredvid mig och vi väntade på att jag skulle få göra en blindtarmsoperation. Jag hade plötsligt fått hög feber och under en tid haft väldigt ont i magen men den stora ömmande knölen i ljumsken hade de ingen förklaring på.

Plötsligt kom en läkare, som jag inte hade träffat förut, in i rummet.

”Det brukar vara bäst att vara rak på sak i dessa stunder. Det är inget fel med din blindtarm men däremot såg vi på röntgen att du har många förstorade körtlar i kroppen. Du har med stor sannolikhet drabbats av lymfkörtelcancer, eller lymfom som det också heter”.

Läkaren tröstade med att det finns bra behandlingar och att chansen att bli frisk är god.

Ridån gick ner och jag och min fru tittade förtvivlat på varandra. Vi hade drygt ett halvår tidigare förlorat min frus pappa i cancer och hade precis börjat repa oss och så kom detta. Utsikterna var goda men hur stor var risken att även jag skulle dö? Det visste vi inte den kvällen.

En utredning drogs igång för att ta reda på vilken sorts lymfom jag hade fått och under den tiden blev jag bara sämre och sämre, både fysiskt och psykiskt.

Det var mycket dödsångest med tårar, frustration och förtvivlan. Ovissheten och sjukdomssymtomen som hemskt rikliga svettningar, smärta och hög feber tärde.

Efter drygt en månad fick jag veta att det handlade om långt gången gråzonslymfom som är en mycket ovanlig cancerform.

Då var jag extremt trött på ord som speciell, ovanlig och unik. Jag ville bara överleva och få se min son växa upp.

Jag påbörjade min cellgiftsbehandling i december som bet bra. Nu ett halvår senare visar röntgenplåtarna att jag är cancerfri. Det har varit en riktigt tuff resa för hela familjen. Jag är inte helt återställd ännu, den kraftiga behandlingen har satt sina spår men jag blir lite bättre för varje vecka. Nu kan jag gå till brevlådan utan att bli andfådd och få blodsmak i munnen.

Jag hoppas innerligt få slippa återfall och önskar att jag och min familj får ett helt normalt och vanligt år. För det är inte alltid roligt att vara unik eller speciell.