Alexander Jensen: Alexander Jensen: ”Jag vande mig aldrig vid tröttheten”
Det är en väldigt konstig känsla att bli väldigt andfådd och få blodsmak i munnen bara av att gå och hämta posten i brevlådan. Det är frustrerande att tvingas ta en paus efter att ha dammsugit halva huset. Särskilt när det bara för några månader sedan inte var några som helst problem att spela innebandy eller att klyva ved.
Jag har aldrig varit särskilt sjuk tidigare. Jag har aldrig brutit något som många av mina kompisar har gjort, ingen allergi eller operation och de senaste tio åren har förkylningarna varit lätträknade.
Mina tidigare sjukdomsreferenser sträckte sig alltså till hög feber och ont i halsen. Därför hade jag ingen aning om vad skulle vänta när jag fick mitt cancerbesked. Det är verkligen ingen dans på rosor att vara allvarligt sjuk. Samtidigt har det varit en stor tröst att chanserna till att bli frisk är goda. Det är tyvärr inte alla som har det att luta sig mot.
Det var upp och ner under den är perioden. Vissa dagar var bättre än andra, januari var bättre än december och så vidare.
Den röda tråden genom eländet var den makalösa tröttheten. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Det går inte att jämföra med hur det känns att ha jobbat och stressat en hel dag, sovit dåligt eller utmattningen efter hård träning.
Vissa dagar var jag trött och orkeslös redan när jag vaknade på morgonen. Andra dagar kom det smygandes för att kulminera på eftermiddagen. Jag kunde känna mig pigg och sedan tog jag en promenad för att sedan ta helt slut.
Det handlade både om hjärntrötthet och fysisk trötthet.
Jag minns när vi skulle tanka bilen vi hade lånat. Jag gick ut och skulle tanka men upptäckte då att jag hade stannat på fel sida av pumpen, tanklocket var på andra sidan. Det var bara att sätta sig i bilen och göra om. Men det blev fel igen och en gång till. Det hade börjat bli kö till bensinstationen och många skakade irriterat på huvudet åt mitt krångel. Jag gav upp och min fru fick bilnycklarna, sedan åkte vi till en annan bensinmack. Det var för pinsamt att vara kvar.
En annan gång skulle jag prova en ny maträtt men det drog ut en hel del på tiden. För jag fick läsa receptet om och om igen. Jag kunde inte få in de olika instruktionerna i huvudet.
Jag blev tvungen att sova några timmar på dagarna för annars hade jag till slut somnat sittandes på en pinnstol, vilket hände några gånger. Ofta var jag så trött att jag hörde hjärtslagen genom örat, det var som om de tryckte ut trumhinnan.
Ibland fick jag höra:
”Det är skönt att du kan sova på dagarna”
För mig var det inga som helst problem och tyvärr en nödvändighet för att jag skulle orka vara någorlunda delaktig i vardagen.
Den tröttheten vande jag mig aldrig vid.
Nu är det som tur är mycket bättre och det blir bättre för varje vecka. Jag sover inte varje eftermiddag och när jag gör det så är det inte lika länge. Nu för tiden har jag faktiskt även ibland svårt att somna på dagarna. Vilket känns som ett friskhetstecken.
