Röd–svart Lucia: ”Jag är två olika personer”

Hon är ett undantag. Nilla Ek, 17, år. I förbaskat rutinerade Glömminge–Algutsrum, med massor av erfarenhet från spel högre upp. Nya Johanna Bellander är 20 år, sedan är det ett hopp upp till 24 år.

– Det känns inte som att jag är yngre. Det är väl bara när det är snack om barn och giftermål som jag inte riktigt är med.

Hon blev inslängd i seniorlaget i Färjestadens GoIF när flicklaget la ner.

– Det var skillnad, då var jag och några andra spelare yngst i laget och där blev det att vi tvärtom inte vågade alls lika mycket. De uppmuntrade oss, men det var ändå den känslan.

I december för två år sedan blev det Glömminge istället.

– Jag var lite skeptisk från början, ifall jag verkligen kunde spela i ett sådant här lag. Men det var sådan skillnad, alla tog hand om oss från första träning och det var väldigt viktigt tycker jag, berättar Nilla.

– Jag fick en väldigt bra start, de tog hand om mig från första dagen. Det är som en liten familj, alla tar hand om alla. Gör man ett fel så är det ingen som hackar på en utan peppar istället.

En handfull av spelarna i laget är mammor, vem är ”mamma” för laget? Som är mest omhändertagande?

– Jag tycker Maja och Karin (Rosén). Det märktes direkt när jag kom. De tar hand och bryr sig om alla. De är som små mammor även om de inte är mammor på riktigt.

De är inga curlingföräldrar då?

– Haha, nä, de är mammiga och ser till så alla har det bra men är inte överbeskyddande utan kan släppa loss.

Hur har det påverkat dig som spelare att kliva in i det här gänget?

– Det har gjort att jag utvecklats väldigt mycket på den här lilla tiden. Den positiva energin gör att jag vågar mer och blir mycket bättre. Nu är jag mer självsäker, vågar hålla i bollen och titta upp för att slå en bra passning. De är supererfarna och jag har jättemycket att lära.

Hon har mest figurerat på ytterbackspositionen.

– Jag är ganska hård, inte rädd för närkamper. Jag måste våga hänga med lite mer upp, där är jag mer osäker och kan bli bättre.

Ni är många som är starka i närkamperna, hur är det på träningarna att möta?

– Det är tufft att möta sådana som Amanda (Ahlström) och Karin (Rosén), men jag känner att jag också är rätt stark, det är bara att trycka på och stå stabilt. Man får gå in olika för olika personer, jag läser av dem och har en plan.

I Vintras utsågs hon till Kalmarbygdens Lucia.

– Det var svårt att förstå i början. Men det kan ha varit en fördel att jag var den enda kandidaten från Öland.

Bilden av en Lucia är att hon ska vara snäll i alla lägen, hur är du på fotbollsplan egentligen?

– Haha, jag är två olika personer, på plan och utanför. Men om jag råkar fälla någon då är jag alltid den som är framme och frågar hur det gick.

– Om jag har något inom mig kan jag ta ut det på planen, trycka dit lite extra och vinna närkamperna.

Det är bra att du gör det där.

– Ja, verkligen, det är kanske tur att jag håller på med fotbollen, haha.