En annan tid

Finns det något sorgligare än ensamhet. Den ensamhet som man inte själv väljer. Den ensamhet som man blir intvingad in i, då familj och vänner inte längre finns i närheten.

Det finns en tid för oss då ensamheten inte finns, ens som en tänkbar framtid. Så har det nog varit för både dig och mig. Kanske är det fortfarande så. Vi har nära vänner, det är besök och bjudningar, samtal om det som ligger oss nära och som händer i vår kommun, i landet och ut över världen. Sådant som påverkar oss allesammans. Det gör att vi känner oss som en kugge i ett större sammanhang.

Vi behövs. Vi saknas om vi inte finns med bland de andra.

Men så kommer det en dag då mycket försvinner. En mängd olika anledningar kan göra att världen blir mindre, telefonen slutar ringa. Besöken mellan vänner och anhöriga blir färre. Samtalen om stort och smått upphör och till slut tränger sig ensamheten på, den svåra ensamheten.

Då går tankarna tillbaka, till en annan tid. En tid som var full av liv och närhet. Men en tid som inte går att få tillbaka. Det hjälper inte om vi längtar aldrig så mycket.

Tänk om någon hittar bilen som i en annan tid var en blänkande skönhet. Någon som ser att den kan användas på nytt. Någon som börjar putsa, fixa och laga den så att den kan användas igen.

Tänk – vi kan allesammans lindra ensamheten för någon annan och oss själva. Det behövs inte så mycket. Någon dag ett telefonsamtal till den som bor längre bort. En annan dag kan vi ta med en liten kaffekorg till grannen som sitter ensam. Ett samtal över köksbordet kan göra den dagen till en bättre och mer blänkande dag. För oss båda.