Mobiler och genetik

Denna oflyt med mina mobiler. Idag var jag på väg till en bekant, gick upp för trapporna och helt plötsligt tappar jag mobilen som jag har i handen, den studsar ner mellan spjälorna och vidare ner i stengolvet på bottenplan. Tusen delar och väldigt förstörd. Vad är felet? Klarar jag inte av att gå i trappor och hålla en telefon i handen? Blir det för avancerat? Arggh, och den som jag storsatsade på när jag för en månad sedan fick den till ett kanonpris när Elgiganten öppnade. Men tro inte att jag köpte till någon försäkring, sånt lurar de inte på mig. För jag har koll på mina saker, som när jag efter stängning fick rusa Legoland runt för att till slut hitta den numera tillintetgjorda mobilen i en för dagen inlåst berg-och-dalbanevagn. Så nu var det bara att hosta upp till en ny, nu hos alla FFspelares favoritsäljare SIBA-Linus. Men tro inte att han lyckades plocka på nån tilläggsförsäkring. Nix, tog jag ingen förra gången kan jag ju inte ta en nu, bara för stolthetens skull eller vad det nu bror på. Kanske dumsnålhetens. För trots allt har det blivit en del de senaste åren då oturen har varit framme, som när en hamnade i ett ölglas på vårt Cypernträningsläger. Eller den som blev överkörd av grannen, eller varför inte den som mystiskt försvann på bibloteket.

Ledsen fortsatte jag och familjen till farsan och Biggan för lunch. Biggan undrade av någon anledning hur det var med "han den där Rydberg", jag frågade om hon menade Nyström och det gjorde hon, farsan fyllde i med att fråga om "Tua", jag rättade till Tuva och min farmor som satt med avslutatde med ett tappert försök att försöka uttala Wastås namn, bra initiativ men med väldigt dåligt resultat. Fasen, farsan har smittad de allihop, eller om det nu är den genetiska minnesluckan i rakt nedstigande led man ska förklara det med. Farsan är fan ta mig otrolig på att komma ihåg saker runt omkring en händelse eller person, men när det kommer till namn... Ta min äldsta vän Mange Barkman (får väl anses som ett medelsvårt namn för farsan) som farit ut och in genom våra dörrar i hela min uppväxt som exempel. För ettt tag sen undrade han vad "va heter han nu igen" gjorde nuförtiden. "Vem" undrade jag. "Äh, sluta nu" fortsatte farsan, "han som du spelade fotboll med på mittfältet, bodde på Storgatan, har en lillebror och lillasyster, är liten och satt, jobbade på Telia och var ihop med hon den där vad heter hon nu igen". "Jasså, du menar Johan" säger jag och "Ja, jost de, han ja". Noll koll hade han,  Xhevdet Lumnica kunde jag ha sagt och "jaja". /torbjörn