Idag mötte jag två FF-legender

När jag står och målar plank ringer mobilen och jag ser en gammal FF-legends nummer i displayen. "Fasiken, det var år sen vi senast snackade vid" hann jag tänka innan han bräkte "På me kaffet!" och slängde på luren innan jag knappt hunnit svara. Minuten efter ser jag en raggaropel slira in på parkeringen och plötsligt står han där, lika fin i köttet som vanligt men halvflint, låt mig presentera: Johan Paulsson! Denna, den vaggande majskolven, var på blixtvisit i sin gamla stad. Vi delade ett par Zoegas i solen och började snacka gamla minnen, det är ju mest det vi lever på nu för tiden.

Vi snackade FF och 90-tal, vi snackade om hans liv (som musiklärare och som nytänd anfallare i div. 4 gänget Ödåkra) där nere i Helsingborg och Råå där han bor, vi snackade Norge (spelade i Bryne) där han blev riksbuse då han gav sig på golden boy Torgeir Bjarmann i Lilleström. Och för er som inte känner Paulsson kan jag förklara att det är en riktig fegis när det drar ihop sig, han kan endast jämföras med Dennis Nilsson och Danne Pettersson när det kommer till att dra benen åt sig när det nalkas närkamp. Enligt Paulsson var hela händelsen en fadäs och han förklarade: "han den där Bjarmann sa nånting och klappade mig på huet, å fan du vet, jag fattade ju inte va han sa, men i efterhand förklarade han att han bara sa "kom igen", i alla fall, jag skulle klappa tillbaka men då sticker han fram huet och jag ger honom honom en sån satans örfil, av misstag, å han föll som en fura". Så gick det till när den i verkligheten så snälle Paulsson blev "den galne svensken" i Norge.

Sen väntade match, Paulsson hängde på och han ångrade det inte. För vilken match vi fick se: Malmö FF på besök, fantastiska yttre förhållanden, mycket folk, Cesars avskedsföreställning och en jäkligt bra match. En match med två ansikten. Första halvlek var magiskt bra från vår sida med ett mittfält som jagade skiten ur Malmö, vi gjorde 3 mål varav Cesar ett och Ingelsten två, och allt stämde. En andra halvlek där vi darrade som asplöv efter deras tidiga reduceringsmål och där vi sånär åkte på en smäll, om det nu inte hade varit för vår bastanta rejäla målvakt som mirakelräddade den där nicken i slutminuterna. Till sist, vad var det där Malmö slängde in på vänsterkanten i andra halvlek? Jimmy Tuoma var namnet, kusin med Sharbel. Vilken vänsterfot han hade.

Efter matchen gick jag ner och pratade med killarna som behövde muntras upp en aning, vi vann ju. Ofta är det så där, leder du, låt oss säga med 3-0, och spelar bra för att sedan nästan tappa poängen, då deppas det. Men ligger du under med 0-2 och spelar skit, vänder och vinner med 3-2, då jävlar är det klackarna i taket. Trots seger med 3-2 i bägge fallen. Konstigt, det är ofta slutet på matcherna som sätter sig i skallen. Men det är klart, det är ju också en fråga om hur man hanterar situationerna, det borde ju rimligtvis vara lättare att försvara en 3-0 ledning än att vända ett 0-2 underläge och det är därför besvikelsen var så stor. Att vi inte kunde hantera den situationen bättre. För det är prestationen som leder till långsiktig framgång. Men, vi vann ju...

Innan jag gick hem ville jag tacka av Cesar men han var upptagen med något långväga mysko till fans så jag fick hålla till godo med en bild dom. /tobbe