Gräsklipparmannen

Idag var det så dags att klippa gräset och jag satt upp på åkgräsklipparen. För en sån ska man ha. När vi flyttade hit till förorten för tre år sedan var enda minuset att tomten var aningen för liten för min smak, eller rättare sagt för liten för att rättfärdiga en åkgräsklippare. Efter att i min barndom fått slava mig igenom farsans monstertomt med en blytung Klippo med svartrök har jag alltid drömt om en sån, att få glida fram bland grannarnas slickande runt munnen. Så jag funderade ut en plan, tog kontakt med Bigge, 87, den blåaste av blåa grannar, och erbjöd han min hjälp. Han tackade gladeligen ja tack till mitt erbjudande: gratis gräsklippning året runt. Så nu sitter jag och finåker, även om det mest innebär bök och stök att ta sig genom grindar, skrymslen, runt träd och hundtollar och ett evigt avhoppande. Men det är det värt, inte minst för att blåtoppen står och väntar med en kasse Bjørnebrygg efter varje avslutat pass.

Men det var inte de(n) enda blåtoppen jag behagade idag, för även Kappers och Nyström fick avnjuta min närvaro ikväll. Familjen Kappers ute bland socitetskvarteren bjöd på grillat och glass, barnen lekte, Kappers och Nyström (bild) diskuterade Janne Poikelas vara eller inte vara i Klubben och Lukas jagade osynlig fisk i fyra timmar. Så nu ligger han bredvid mig här och fuktskadar golvet och luktar gädda. Fin pojk, fin pojk. /tobbe