En måndag i november
Frun tyckte det var magstark när jag kallade ölänningarna för raggare och bonnjävlar. Hon fattar tydligen inte att det är en komplimang det. Och faktiskt, det är ju det de är. Och även jag är väl en sån då, för genom andra känner man sig själv. Ja, idag var det åter träning på det konstiga gräset. Spel, fanns inte så mycket att säga om det. Tycker Rydan beskriver det hela mycket fint i sin blogg. Speciellt en viss händelse och dess sanning tycker jag om... Annars har det varit en redigt lugn dag. Vi bjöd in grannarna på en tre veckor för sen födelsedagsfika, Birger fyllde nämligen 85 då. Denna man är ett unikum! Han är som en levande uppslagsbok när det gäller alla tiders Boholmsbor, deras fastrar och mågar och deras barnbarn som jobbade på Sonjas korvstoppningsfabrik osv. Han slutar aldrig att förvåna, och frun Mary är inte sämre. Men det är helt underbart, man önskar bara att man hade ett savantminne så att man kunde lägga aningen på minnet. Men det är ju pajat sen länge av allt nickande. Och han är underbar att ha nu när jag påbörjat nästa projekt, altanen. Finns ingen i hela världen som har byggt så mycket som Bigge. Och nu står han där med tummstocken och rappar mig på fingrarna varenda gång jag gör något tokigt, nåt som händer då och då. Det finns egentligen bara en nackdel med gubben: han är illblå. En av de där sista, en rest från svunna tider då Klubben var att räkna med. Men han ser fortfarande alla hemmamatcher och envisas med att betala inträde. Respekt. En äkta supporter som inte vänder kappan efter vinden det!/tobbe
