Det höll inte.

Det höll inte, jag slog upp skadan. Jag fick i alla fall två lyckliga veckor då jag var ung och frisk i kroppen och lätt i sinnet. De tar jag med mig och njuter av minnet då jag flög fram utan smärta och med en glädjefull framtid i tanken. Det var en fin tid, och en fin semester. Det är en mörk och dyster tid som väntar medan mina kompisar går en förväntansfull och framgångsfull tid till mötes. Det är nu det riktiga roliga äventyret börjar, allsvenskan, cupen och UEFA, fullt av utmaningar och roliga äventyr-utan mig. Och idag var alla glada över att åter vara i träning. Undantagen från kalvarna där ute på B-plan var jag, fransosen och Rasmus, den sistnämnde med en extra semestervecka. Jo just, Augustsson hade förresten fastnat på ett flyg i Philadelfia.

Jag skuttade fram över Stockholms nejder som en Robin Östlind i högform. Jag njöt av varenda steg, kände mig urstark när jag sprang och smidde mina planer i smyg, tog en extra sväng runt Sickla för att lägga pusslet färdigt och till slut var vägen tillbaka utstakad till perfektion.

Bara för att vakna på söndagsmorgonen med en underkropp i förfall.  Jävla gubbjävelshelvete!

Vi kanske hörs/tobbe