ÖB-sporten bad Linus Malmström berätta den långa versionen för att ge en helhetsbild av hans väg från Hofterup till ett VM-guld i Schweiz.

När Malmström som barn ville börja lira innebandy var det inte helt enkelt.

– Jag började i en liten, liten innebandyby. Det var kö för att komma in i Kävlinge och det var kö även i Hofterup. Men de fanns en timme ledigt i en hall. Då tog min pappa tag i det och startade upp för de som inte fick plats. Det började så, säger Linus och fortsätter:

– Det var klassiskt, samma gäng spelade fotboll och på vintern blev det innebandy.

Där fick han sin absolut första fostran som innebandyspelare – sedan började han ta små kliv, hela tiden.

– När vi kom upp i åldern så var det många som tröttnade på innebandyn och då gick jag till Landskrona. Just på den tiden, när vi var 12-13 år så var det väl det bästa att välja i Skåne. Jag var där i fyra-fem säsonger, för att sedan hamna i Helsingborg en vända och efter det året fick jag och en till möjlighet att gå till Åstorp/Kvidinge och testa på seniorinnebandy och juniorallsvenskan.

Där togs nästa steg i karriären. Hans inledande år som senior var i division 1.

– Första året gick vi upp i allsvenskan, sen åkte vi ur och gick upp igen. Sista året var i allsvenskan innan jag gick till Helsingborg.

När han till slut vunnit den interna poängligan i den näst högsta serien nosade Helsingborg upp honom. Han var då 21 år gammal, hade aldrig spelat i U19-landslaget men fick testa på spel på den riktigt stora scenen.

Det gick bra, väldigt bra.

– Genombrottet blev väl egentligen första säsongen i Helsingborg. Man har ju inte visat något förrän man spelat i SSL. Det är stor skillnad mot allsvenskan. Men jag fick stort förtroende och fick spela med bra spelare, säger Malmström som redan första säsongen gjorde 44 poäng.

När han pratar om sin tid i Helsingborg är det tydligt att en medspelare stuckit ut. Att spela med Linus Nordgren, som redan då var landslagsman, var betydelsefullt.

– Det var väldigt enkelt att spela med honom. Han var nog seriens smartaste spelare.

De första blågula ögonen fick han på sig redan efter en SSL-säsong.

– Jag var med i Guldsteget i Lettland efter mitt första år. Där såg (Niklas, förbundskapten) Nordén och dem mig först. De gillade min spelstil och tyckte att den passar internationellt.

Året därpå var det dags för samma visa, trodde han. En dörr till landslaget hamnade på glänt efter ett återbud.

– Det blev en lucka, jag tror att det var Malte (Lundmark) som blev skadad. Jag skulle egentligen till Guldsteget men blev uppflyttad till landslaget.

Detta var förra hösten, vilket innebar att det bara var några månader kvar till VM-slutspelet i Schweiz. Han hade inte mycket tid på sig för att visa upp sig.

– Jag spelade mitt spel när jag kom till EFT, de gillade det och sedan dess har jag varit i landslaget.

När VM-truppen senare skulle tas ut kunde han knappt drömma om att ha en plats dit.

Var du nervös?

– Nej. Jag ville så klart komma med, men jag hade ju bara spelat tre landskamper i hela mitt liv. Nordén ringde mig kvällen innan, ifall det skulle bli något mediadriv så ville han förbereda mig. Jag hade ju inte testats riktigt så de ville väl att jag skulle få veta det innan, ifall folk ringer och så.

Uttagen blev han och sedan dess har han varit med på alla samlingar.

Känner du dig bofast i landslaget?

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag spelar ju på fel position för att känna så. Vi var nog sju rightade forwards nu senast på Finnkampen, så det är rätt hård konkurrens på min position, så det gör jag inte alls. Man måste bevisa det både i SSL och nu när man blir uttagen att man ska vara med.

När nästa VM-trupp tas ut kommer du sitta hemma och vara nervös?

– Ja, det kommer jag vara.

I Schweiz, med tre landskamper på sitt cv, blev han guldmedaljör.

– Det gick väl bra. Jag var förberedd på att inte ha en så stor roll. Jag fick hoppa lite mellan olika femmor. När de behövde vila någon så fick jag hoppa in där. Alla spelade lite olika så man fick försöka anpassa sig. Men jag tog min roll och gjorde den hyfsat bra.

Sedan kom samtalet som senare kom att mynna ut i en flytt.

Adam Kallenberg ringde?

– Ja, det var faktiskt så. Han ringde strax efter VM ungefär, kollade läget. Det var inte mer än så. Men så höll vi kontakten under säsongen samtidigt som jag hade kontakt med FCH.

Utöver samtalen och träffen med Kalmarsund och Kallenberg var intresset, Malmströms succé till trots, ganska svalt.

– Falun hörde väl av sig, väldigt lite. De ringde en gång och sa att jag skulle tänka på om det var något rimligt alternativ. Så det stod bara mellan Kalmarsund och Helsingborg. Växjö hörde av sig två dagar innan jag skulle presenteras här och Storvreta hörde inte av sig alls. Men man kan förstå det. Både Storvreta och Växjö har ju rightare som de tror på, så det hade varit konstigt om de hade värvat en annan. Så egentligen valde jag bara mellan FCH och Kalmarsund.

Att Malmström inte skulle bli kvar i Helsingborg blev allt mer självklart med tiden. Det blev klart att laget skulle tappa tongivande spelare samtidigt som det var ekonomisk kris i föreningen.

Det blev stora illavarslande rubriker kring klubben.

– Det såg nog värre ut utifrån. Det är klart att det var problem ekonomiskt och vi hade ett krismöte. Men, vi i laget hade ett möte med ledningen och efter det var det faktiskt inte så turbulent som det såg ut.

När tog du beslutet att lämna?

– Det var nog strax efter säsongen. Det som gjorde det enkelt för mig var att det var så ovisst i Helsingborg kring vilka som skulle stanna och hur det såg ut. Det var lite för mycket chansning att stanna där. Det var det som gjorde att jag valde att lämna.

Han hade efter sin korta tid i landslaget fått stifta bekantskap med flera FBC-spelare.

Några som tjatade?

– ”Hagge” var väl på mig lite grann, (Kalle) Bending lite och så, men inte så mycket. Det var ju (Kevin) Haglund som var värst, men det var bara kul.

Känner du de bra sedan tidigare?

– Kim (Nilsson) är ju en sån man kollade på när man var yngre.

Är det en gammal idol du får spela med nu?

– Ja, men lite så är det.

– Bending har jag bara mött och träffat i landslaget. Haglund har man ju mött och haft sina duster med. Han är ju den man hatar mest i serien att möta men han är rätt bra att ha i laget.

Är Haglund en av de absolut värsta?

– Absolut, när man har mött honom är det så. Han kommer in under skinnet på många. Man har ju gått ut i vissa byten och varit väldigt frustrerad på honom. Jag har ju inte mött honom i sarghörnen, hade man gjort det hade det nog varit stor skillnad.

Utanför planen då?

– Det är stor skillnad. Väldigt generös och bjuder på sig själv.

Malmström har nu varit i Kalmarsund en tid.

Spelare du imponerats av?

– Ja! (Martin) Rönnklint har ju varit stekhet. Nu när Haglund och Kim har varit borta så har han klivit in och gjort det jävligt bra. Det är ingen man tänkt på innan men han har varit bra. Även Filip Nilsson. Jag tycker han är precis en sån högerback jag vill spela med. Han är trygg med bollen och levererar den i rätt lägen.

När SSL-tränarna förra veckan hade upptaktsträff tippade väldigt många att Helsingborg kommer åka ur högsta serien.

Hur hade det känts?

– Det är tråkigt så klart. Jag är fortfarande bra kompis med nästan alla de som är kvar och vi hade ett riktigt gutt gäng när vi var där. Man önskar ändå att de klarar sig. Det är en fin klubb och skåning som man är så vill man ändå ha något Skånelag i SSL.