Mattis Andersson: ”Folk har ju slutat tävla, eller har de verkligen det?”

”Alltid är det nåt”. Ja, eller i alla fall väldigt ofta. Nästan hela tiden finns det något att behöva oroa sig för inom idrotten. Om det inte är den lokala fotbollsdöden så är det uppgjorda matcher eller dopade atleter. Men vad är det nu jag sitter och oroar mig för? Jo, det är det där med motionsloppen. Folk har ju slutat tävla. Pandemins svallvågor sväljer loppen. Gymmen och löparspåren är lika fulla nu som innan pandemin, men motionsloppen ekar tomma, i stort sett alla.

Kyrkstafetten, Victorialoppet, Ölandsrundan, ja till och med Kalmar Mini Tri och Ironman känner av problemet.

Men är jag verkligen så orolig?

Nja, inte riktigt än. Jag hoppas innerligt att detta är en bakåtgående trend som kommer att vända. Skulle den inte göra det så är det en stor katastrof. Inte bara för idrottsvärlden utan också för folkhälsan, såväl den fysiska som psykiska. För det kan ju inte ha undgått någon att folk idag, främst i västvärlden, behöver röra mer på sig. Inte mindre. För att röra på sig behöver man motivation och då är motionsloppen livsviktiga, ordagrant.

Jag kan bara gå till mig själv. Så fort jag inte har något att träna för så tappar jag det, helt och hållet. Jag lägger ner.

Men HUR i hela fridens namn kan alla viktiga evenemang tappa så sanslöst mycket deltagare efter pandemin nu när det är fritt fram att tävla och utmana sig själv? Jag har fått en teori till mig som jag tror på. Eller jag vill åtminstone tro på den.

Den bygger på intresse och upplevelser. När två år utan spännande lopp går så förlorar gemene motionär entusiasm. Något händer i kroppen när man är på ett lopp oavsett om man deltar eller inte. Även där känner jag igen mig själv. Jag är ju en av alla som stått och kollat på Ironman och bestämt mig, ”detta vill jag också uppleva”.

När jag var som mest oroad över utvecklingen så var det den lokala profilen Björn Mortensen som sa några lugnande ord till mig när vi pratade om Ironman och Mini Tri, som han är väl involverad i.

– Alla människor har hälsan att genomföra Mini Tri. Hela den veckan är viktig utifrån hur vi ser på oss själva och dessa evenemangen. För att känna att det är värt att lägga ner tiden, sa han.

Publikfester, målgångar och hejarop från nära och kära är något motionärerna fått klara sig utan.

– Alla har ett ansvar i det här, både publik och potentiella deltagare, menar han också.

Så teorin är alltså att, i takt med att motionärer får uppleva loppen igen, kommer anmälningarna sakta med säkert att öka igen. De måste känna ruset och pirret i kroppen. Så, Calle Nilsson, Tomas Larsson, Sven Jansson och alla andra arrangörer som gör ett så viktigt jobb på ön. Håll ut och fortsätt göra det ni gör, för det kommer att vända!