Man borde få välja vilket lag man vill
Ska man verkligen lita på magkänslan? Redan efter tjugofem minuter av Sveriges semifinal kände jag det. ”Jaha, det blir en sån här dag!” Jag försökte glömma magkänslan. Intala mig själv att det skulle lösa sig på något vänster. Nu blev det som det blev. Och oavsett hur det går i bronsmatchen lär damerna få ett lika fint välkomnande i Kungsträdgården i Stockholm som herrarna fick ifjol.
Men vad händer sen? Jag vet att när vintermörkret kommer och man drömmer sig tillbaka till den gångna sommaren, så lär jag glömt hurdan min magkänsla var under semifinalen. Eller för den delen ens komma ihåg att det var en VM-sommar. Det känns skenheligt att mitt intresse för damlandslaget går som en berg- och dalbana.
Mina första veckor här på Öland har susat förbi. Ska medge att det är lite ensamt om kvällarna. Vännerna är på orimliga avstånd! Istället får jag följa deras liv via mobilen. Skärmtiden har skenat iväg! Mitt digitala välmående är åt helvete rent utsagt! Fyra till fem timmar om dagen. Trots mitt skenande missbruk av sociala medier och nyhetskonsumtion är kontakten med omvärlden minimal. Algoritmerna har fått tuppjuck! Flödet fylls med öländska händelser och nyheter. Dessvärre upptäckte jag för sent att Daniel Lemma spelade på Kackelstugan.
Men det finns fortfarande en del kontakt med omvärlden i mitt flöde. Extremhettan i Sydeuropa verkar vara över. På Gotland haglar det tomma löften. Och tack till Djurgårdens outtröttliga marknadsföringsavdelning för allt innehåll ni producerar! Givetvis har jag följt damlandslaget också! Men annars har det varit hyperlokalt i mitt flöde.
I veckan var jag på Borgholms IP. Såg ett tiotal IFK-flickor träna. IFK Borgholms första flicklag på över tio år. Mäktigt! Det är de som ska värva in från dem yngre leden. Se till så att föreningen kan få nya flicklag framöver. Göra slut på föreningens negativa rykte en gång för alla. För ute i skolorna blir flickorna viktiga IFK-ambassadörer. Och nu när damfotbollen har fått mer tv-tid än herrfotbollen senaste månaden är jag övertygad om att det finns fler flickor på norra Öland som nu vill börja spela fotboll. Min magkänsla är att IFK fortsättningsvis kommer ha minst ett flicklag.
Mixade lag har olika innebörd på landsbygden kontra storstaden. Här är det vanligt förekommande. Men i storstaden är det en raritet. Och dessutom jävligt trendigt att sätta sin unge i ett mixat lag. I en artikel från lokaltidningen, Mitt i Danderyd, rapporterar man om ett ”ovanligt samarbete”. I Enebybergs IF tränar tjejer med killar. Pojklagets tränare sa då:
”Jag har aldrig hört talas om denna typ av samarbete. Dock vet att det är en del tjejer ute i landsorten som spelar fotboll med killar".
Han var inte direkt lyrisk över samarbetet. Inte jag heller! Men PK-maffian vill att vi ska mixa könen så långt upp i åldrarna det bara går. Och att SvFF ödslar pengar på hur vi ska få fler mixade lag och serier känns som ett hån mot flickan på landsbygden. Hon som slutar spela fotboll för att pojkarna aldrig passar. Ställ istället krav på föreningarna! Ska en förening bedriva ungdomsverksamhet, bör det rimligtvis finnas ett flicklag lika mycket som det finns ett pojklag.
Eller ska en förälder på en liten ort tvingas välja mellan att sätta sin dotter i ett mixat lag eller pendla flera mil för närmsaste flicklag? Att SvFF uppmanar till mixade lag är bara ett sätt för dem att vinna enkla poäng i debatten om jämställdhet. Och tillfredsställa PK-maffia i storstäderna. Att mixlag är bra för flickors fotbollsutveckling är en sak. Men lag-idrott handlar om gemenskap och att det ska vara kul.
Kanske är det någon från IFK:s flicklag som får mig att sitta bänkad framför damlandslagets kvalmatcher framöver?