Magnus Anderberg: Magnus Anderberg: ”Varning – läs inte det här vid frukostbordet”

Jag är på en strand i Goa. Jag har badat, solat och solbadat. Det finns inga problem i världen. Tror jag. När det plötsligt händer. Med flera kilometer till närmsta toalett. En djurisk känsla tar vid. Redo att kapa ett par fingrar för att slippa förnedringen. Jag yrar febrigt runt. Jag ser träddungen. Jag försöker springa och smyga samtidigt. Jag tittar mig runt som om jag ska döda Palme. Gömmer mig.

Och det bisarra efterspelet. Att hitta en stor sten. Gömma bajset. Som om det vore en skattjakt.

Fasiken vad jag är avundsjuk på er som har en vanlig, vettig svensk förkylning.

Mitt immunförsvar brukar vara lika förvirrat på vintern som när Calle Bildt och gänget förväxlade ryska ubåtar med minkar i Stockholms skärgård. Men i år har jag till och med klivit genom minfältet ”vabb-ruari” utan minsta tendens till förkylning.

Jag springer runt i den hätska indiska innerstan. Det är mitt på dagen. Solen gassar. Min mage kokar. Hittar en restaurang. Upp tre trappor. Det är stängt men jag ropar till kocken att jag behöver låna toaletten. Han ser paniken i mig. Det är kanske östra Indiens ofräschaste toalett. Men den skiter jag fullständigt i.

Och det bisarra eftersnacket. Jag tackar och bugar förläget när jag möter kocken. Sticker till honom en femtiolapp. Hade han läst någon bok om tillgång och efterfrågan hade han krävt det tiodubbla, minst.

Fasiken vad jag är avundsjuk på er som har en vanlig, vettig svensk förkylning.

Jag försöker övertyga mig själv och andra att jag inte bli förkyld i år för att jag äter så hälsosamt. Massor av blåbär, apelsiner, grönkål och resten av hipsterkollektivet som ska förbättra tarmfloran och vara antiinflammatoriska som det så fint heter. Men det beror säkert lika mycket på att inte ens vinterkräksjukans baciller står ut med mina fisar. Eller att Indien härdat mig.

Det är mitt i natten. Vi har Indiens mysigaste hotellrum. Tveklöst. Enda nackdelen – toaletten spolar dåligt. Jag sätter mig ner. Inser faktum. Rännskita. Det funkar inte. Vi kommer få överge rummet. Jag måste ta mig ut. Det är beckmörkt i korridoren. Strömmen har gått. Jag yrar mig fram som en blind. Har ingen aning om hur toaletten ser ut. Men den är indiens skönaste. Tveklöst.

Och den bisarra eftertanken. Det slår mig att hotellchefen vägrade boka in oss på ett tredjeklasståg. ”This is not suitable for you, sir”, upprepade han flera gånger. Meningen ekar mellan väggarna i beckmörkret. Jag skrattar med honom, åt mig själv. Han skulle bara veta.

Fasiken vad jag är avundsjuk på er som har en vanlig, vettig svensk förkylning.

Jag får rapporter varje vecka nu att innebandy– eller fotbollslag på Öland ligger däckade i influensa. Själv andas med jag med lätthet. Har kanske Ölands bästa luktsinne just nu. Jag känner mig som Steven Bradbury när han helt osannolikt kryssade sig till OS–guld i short track i Salt lake city 2002 efter att alla andra ramlat.

Indisk rännskita. Jag kan rekommendera det. Se bara till att ha bajamajor vid sidlinjerna eller gott om stora stenar runt plan.