Magnus Anderberg: ”Miljardindustrin Ironman en pyspunka på södra Öland”
För några veckor sedan fick jag ett mail från Ironman foundation. Med en video från Texas där organisationen hjälper till att bygga upp två hus som drabbats av orkanen Harvey. Väldigt amerikanskt, om ni lyckats kolla programmet ”Extreme home makeover” utan att gömmer er bakom skämskudden så förstår ni. För en god sak? Absolut. Effektsökeri? Sannerligen.
När vi på ÖB–sporten den här veckan har fokuserat på vad de öländska klubbarna får för att hjälpa till med evenemanget äcklas jag nästan av videon. Att pumpa in pengar till välgörenhet i Texas går bra. Det syns. Det väcker uppmärksamhet. Men att ge skäligt betalt till folk som gör loppet till en folkfest på Södra Öland. Icke. För godhet ska synas. Godhet ska man tjäna pengar på.
ÖB–sporten har fått uppgifter på vad man tjänar som förening för att hjälpa till med Ironman. När vi gjort en uträkning av totalsumman delat på antalet personer som jobbar så landar lönen på runt 50 kronor per timme. Och det är högt räknat, kan jag tillägga. Det är summor som skulle ge eko och ramaskri om det handlade om något ”riktigt arbete”. Men när föreningar gör någonting då förväntas plötsligt allting vara ideellt.
Det här är i alla andra avseende loppet med fantasisummor. Det mesta är hemlighetsmakeri. När Barometern gick ut med att Ironman Kalmar gör en vinst på 17 miljoner förra året dementerades den siffra. Men vi vet att kinesiska Wanda group köpte World Triathlon Corporation 2015 för 650 miljoner. Nu ska värdet vara uppe i 900 miljoner enligt Wall street journal. Vi vet att förtjänsten har ökat med 40 procent fyra år i rad globalt fram till 2016. Och det finns ingen anledning att tro att pengaflödet minskat då cirkus Ironman bara växer.
Samtidigt. Under 50 kronor i timlön på Öland. Miljardindustrin är en pyspunka på södra Öland. Klubbar som har det här evenemanget som en livsnerv för att klara verksamheten. Då är det inte lätt att kräva mer pengar. HAIK säger till ÖB–sporten i dagens tidning att de inte kan tacka nej och riskera att någon annan klubb tar över. Degerhamns IF är i liknande situation. Klubbarna i Färjestaden har fler möjligheter. Därför kunde de tacka nej till skambuden. Tur var det. Förhoppningsvis kan det här skapa en diskussion som gör skillnad till nästa gång.
Det ironiska är att ingen konditionstävling i världen har lika extrema regler. Du får inte ens kissa i en buske runt banan utan att straffas för det. (Inte ens nu när vi behöver all bevattning vi kan få på Öland.) Men regler om skäligt betalt – där är Ironman extremt åt motsatta hållet.
När man läser det här kan man tro att jag avskyr tävlingen. Det är precis tvärtom. Jag diggar den här folkfesten stenhårt. Dagarna när jag varit i tjänst och åkt runt på södra och östra Öland för att rapportera om Ironman är bland de bästa på hela året. Men hade jag fått under femtio spänn i timmen för att arbeta så hade jag tyckt precis tvärtom. Gör man ett jobb ska man ha skäligt betalt. My way to Kona, brukar järnmän säga. Our way to schysst ersättning för öländska föreningar, säger jag.