Magnus Anderberg: ”Klarar du av att bromsa in sommaren?”

Inser att rubriken liknar någonting hämtat ur en självhjälpsbok. Hatar mig själv lite för det. Men bara lite, för sommaren är inte årstiden att tänka efter och hinna få ångest.

Hade det var höst hade jag suddat ut rubriken. Grådaskigt, löven faller, hämtpizzor. Om hösten vore ett löplopp skulle den vara en frustrerande formsvacka, personbästan klyvs ner till slow motion. Allt verkar gå ut på att antingen hitta tillbaka till hög fart eller skaffa sig självdistans och garva åt de mediokra resultaten. Själv är jag lagd åt det senare hållet, jag börjar någon gång i mitten på november gilla att jag är kass. Det har hänt att jag inte ens vill bli snabb igen. Stå still är skönt.

Förra helgen slog det mig att det var mitten på juli och att loppen bara avlöst varandra. Men trots det fixade jag inte att bromsa. Avboka gör man inte under högsäsong? Det får väl vänta till den usla formkurvan infinner sig i höst?

Sommaren har en obemärkt flygande start. De flesta tjuvstartar med att grilla bara solen glor fram någon gång i april. Vanliga timmar får sällskap av småtimmar. Och nattsudd. Kvällsdopp som är fantastiska – före och efteråt. Fästingar, soldränkta hallon och potäter ur marken. Frukost och lunch blir brunch. Fläderblomssaft, rosé och ”cava Aperol ur våra koppar i berså”. Hemglassbilen hörs igen. Ordet picknick och att ha picknick. Då är det inte lätt att stanna upp. För mig krävdes något som kliar. Varken halm eller myggbet. Utan något som från en annan årstid.

Sommaren är som Gunde Svan – han berättade efter sin karriär att han aldrig riktigt njutit på prispallen utan alltid stod där och tänkte på nästa lopp.

Det finns en tid när det är lätt. Våren är som ett lopp där du joggar, spar på krafterna. Slår inga rekord men hinner kika runt och ta in allting. Hade vi fixat att vara nöjda så hade semestertiden varit på våren. Vi hade valt att springa lopp där vi slutar mitt i fältet. Men det är för coolt att ha chansen på prispallen. det kliar inte på våren och det är inte något som hämtat från våren som stoppat mig nu mitt i rekordsäsongen.

En bra sommar är som att hålla högsta fart utan att ens bli trött. Det är nedförsbackar och att jaga personbästa varje dag. Jag vill tävla mer, jag vill ut och göra grejer hela tiden. Samtidigt landar jag ofta i augusti utan att ha fått någon ”sommarkänsla”. För det går inte att njuta av allt runt omkring när jag springer allt vad jag kan. Jag måste stanna, kliva ner från pallen och ur Gunde Svan. Trots att det är picknick. Klarar du av att bromsa in sommaren?

Vintern är tvärtom. Omöjlig att tjuvstarta, du hinner knappast bromsa frivilligt innan du fått motorstopp. Som att någon håller fast mig och dig. Som ett försäsongslopp, fortsätt kämpa bara. Svinkallt, mörkt och tyst. Och trots det hörs inte hemglassbilen. Jag vill springa fort, jag kan göra det. Men det är så mycket mer omständligt. Det är som ordet vattkoppor eller att ha vattkoppor.

Ja, där har ni det. Det som kliar. Det som bromsade mig den här sommaren. Vattkoppor. Plötsligt den här veckan kom prickarna på vår son Walter, snart åtta månader gammal. Jag trodde först inte på det. Hann inte bromsa förrän jag fick motorstopp. Vända pusslet med alla planer upp och ner.

Varken småtimmar eller nattsudd med kompisarna på fredagskvällen. Ingen 30–årsbrunch i helgen. Inget grannkalas i Spjuterum, med picknick.

Försäsongen på vintern krävs för att man ska vara snabb i loppen på sommaren. Precis som vattkoppor krävs för att man ska begripa hur fantastiskt ordet picknick och att ha picknick är.

Jag är ur min Gunde Svan, är du?

Men – hemglassbilen hörs ändå.