Men för tio år sedan var det inte så – långt därifrån. Innan klubben FBC Kalmarsund bildades inleddes ett gemensamt samarbete mellan Färjestadens IBK som då låg i division 1 och Kalmarklubben CL98 där damlagen sommartränade tillsammans, redan 2009. Dåvarande damtränaren Tom Holmqvist ville dra det längre och ett samarbete mellan föreningarnas damsida inleddes.

Kort därpå involverades även herrlaget. Ted Linde från Färjestaden och Jonas Österbo från CL98 hade redan då storslagna planer för sitt nya projekt.

Man hoppade på idén av en anledning – att nå eliten.

– Inom fem år ha en ny arena på gång och spela i SSL, det var målen. Vi insåg på bägge sidor av sundet att för att lyckas med det så måste vi göra det tillsammans. Folk tyckte ju att vi var helt galna men det gjorde bara att man blev mer triggad och taggad att visa att det går, säger Ted Linde.

Vad som idag heter SBB Arena var en viktig del i projektet. Frågan om en arena hade funnits med sedan strax innan millennieskiftet. Att den skulle stå i Kalmar var dock inte självklart.

– Vi skrev en femårsplan. I den här låg halvdiskussionen med, om en ny hall. Då var det inte klart om hallen skulle vara på Öland eller på andra sidan, säger Linde.

Tidigt kom indikationer från Mörbylånga kommun att satsningen inte var rimlig där.

– Den hade lika gärna kunnat stå i Färjestaden. Vi hade möten med Mörbylånga kommun men de gjorde klart för oss att de inte kunde bygga en hall för SSL på Öland. Det fanns inget ekonomiskt utrymme för det.

Istället satte sig Linde och Österbo som ett par blodiglar på Kalmar kommun med Johan Persson som kommunalråd.

– Vi var väldigt på, han hade det ganska stökigt med oss. Han tyckte vi var jättejobbiga. Han kände nog att han var tvungen att lösa det till slut.

Men innan det verkligen blev verklighet fanns det andra idéer – i mångas ögon säkert helt befängda planer.

– Vi presenterade en idé om en flytande arena i sundet, kopplad till Skallö.

De båda skrattar till.

– De tyckte nog att vi var lite väl vilda. Vi hade till och med ritningar på det. Vi hade inte lösningen, men kommunen förstod att de snart var tvungna att fatta ett beslut. Så vi åkte upp och presenterade den idén, förklarar Österbo.

Det fanns ett annat förslag som var ännu längre gånget.

– Sedan hade vi en arena, jag kommer inte ihåg om det var innan eller efter den flytande. Men ett förslag med en arena och 294 lägenheter, precis framför polishuset där det fortfarande är en parkering.

– Arenan var i och lägenheter med handelsytor runt om. Sedan skulle man ha loftgångar som ljudabsorbenter mot lägenheterna. Vi hade finansiärer klara och allting. Men kommunen sa nej för att de inte ville skriva ett 20- eller 25-årskontrakt på arenan och det var då Kifab kom in i bilden.

Idéerna hade ett syfte. Duon ville vara jobbiga och pressa fram ett beslut. Till slut, efter väldigt mycket om och men, kom förslaget som idag är och heter SBB Arena.

– Under två års tid hade vi frekvent möten med kommunen. Vi fick en idé presenterad för oss. Men vi fick inte berätta om den. Vi fick se den, mot att vi inte sa någonting. Det skulle blivit en ettårig process, men blev en tvåårig, vilket i vår tidtabell passade bättre egentligen.

Då var det egentligen bara placeringen av själva arenan som inte var klart.

– Vi hade fem-sex platser som var på tal innan. Men när vi hörde om denna platsen så sa vi; ”kör!”

Under flera år visste man från ledande roller om projektet – utan att säga något – till någon.

– Så länge det inte är klubbat i kommunfullmäktige så är det inte klart. Det är därför vi fick gå med munkavle under en lång tid.

När det kom upp till ytan att det skulle byggas på platsen där arenan idag står var det verkligen viktigt, med locket på...

– Vi fick uppdraget att vilseleda lite, att det skulle bli en uppblåsbar fotbollsarena och sådana grejer i området. Men det fanns ingen sanning i det.

Att arenan sedan kom på plats var nödvändigt menar duon. Kifab Arena invigdes den 21 december 2019.

– Att ta hem de spelarna som vi ville, det hade inte gått. Vi hade inte kunnat låta dem spela i en gammal sporthall i Kalmar, menar Linde.

Ted är bara helt realistisk när han förklarar – vad engagemanget från klubben har betytt. Det kan låta som skryt, men det är fakta.

Arenan hade inte funnits om det inte vore för ert driv?

– Utan Jonas och mig hade inte FBC funnits, inte arenan heller. Sedan ville ju Johan Persson givetvis också ha detta...

Och allt detta har ni gjort, bara för Kalmarsund?

– Bara det! Ingenting annat. För hela ungdomssidan och föreningen. Men man var mycket yngre då. Idag hade man aldrig pallat med det. Vi jobbade ju 20 timmar om dygnet kändes det som.

Arenan var en viktig del i projektet kring Kalmarsund. En annan vital del var att helt enkelt skapa en så pass bra spelartrupp så att herrlaget skulle kunna ta sig till SSL. När det verkligen skulle satsas ville man först och främst göra det med välbekanta ansikten.

– Vi började titta på vilka vi hade som tidigare spelat i FIBK:en eller CL98, som nu är någon annanstans. Alla skulle hem. Vi ville bygga det på egna produkter och sedan värva in spets. Jag tror att vi till och med hade någon siffra på hur många procent av truppen som skulle vara egna produkter, säger Österbo.

Där och då var det inte svårt att tänka på den största av alla egna produkter, Kim Nilsson. Men det fanns fler namn. Simon Nilsson och Marcus Johansson fanns båda i innebandyns högsta liga.

– Kim var en viktig bricka i detta. Men också ”Simpa” och ”Mackan”.

Kims övergång gick i lås först 2016. Men arbetet med att få hem den förlorade sonen påbörjades en lång tid innan.

– Vi hade dialogen med Kim i ungefär fyra år innan vi landade övergången, säger Linde och fortsätter:

– Sista sommaren innan han flyttade till Schweiz. Då berättade han om möjligheten att få åka ner dit. Vi tyckte att han absolut skulle göra det, för att sedan komma hem. Vi visste att vi skulle vara i en helt annan fas då och kunna skapa en helt annan produkt för honom.

Projektet att få hem Kim fortgick även om personen i fråga var utomlands. Till slut var det Kim själv, med familj, som kände att de ville komma tillbaka hem.

– Då gav vi oss själva ett uppdrag. Vi åkte ner till Kim i Schweiz när det började närma sig. Familjen ville hem. Kim hade ju ett avtal med en förening som heter AIK då och de ville ju inte att Kim skulle till Färjestaden. Det var de väldigt tydliga med att de inte ville, om man säger så.

Trots det valde Kalmarsund att komma överens med Kim Nilsson – om en återkomst.

– Vi var ju nere i god tro och gjorde ett avtal mellan FBC och Kim. Vi var ute och käkade och flög sedan hem.

– Det vi inte visste om var att det fanns ett underskrivet dokument i det läget, när vi åkte ner. Vad det innebar vet vi egentligen inte. Men det var underskrivet av, personer, kan man säga, säger Österbo.

Kalmarsund fick ta kontakt med jurister – för att försöka få klarhet i vad som faktiskt gällde.

– Det blev otydligheter från förbunden.

FBC-ledningen var bara hemma ett par dagar.

– Sedan var karusellen igång.

– Det var den dåvarande styrelsen, i AIK innebandy. Telefonerna började gå rätt så varma kan man säga. Det var där juridiken skulle ställas på sin spets.

Vilket den sedan aldrig gjorde.

Kalmarsund insåg att de var tvungna att komma överens med AIK för att få sitt egna avtal med Kim Nilsson att träda i kraft. Klubben träffade styrelsen från Stockholm – men det var svårarbetat.

– AIK var ju mycket starkare än vad Kalmarsund var i det läget. I juridiken var svenska innebandyförbundet en del i det. Men i och med att Kim var kopplad till en internationell klubb så blev internationella förbundet, med säte i Finland, inkopplade också.

Förbunden hjälpte inte till med den delen. Beskedet var istället att AIK och Kalmarsund fick lösa problemet själva.

En ny träff med AIK planerades.

– Då hade de första personerna från styrelsen försvunnit av någon lustig anledning. Jag misstänker att de inte var överens inbördes, hur det hade skötts.

Hela processen började dessutom kom upp till ytan. Expressen kallade det för innebandy-Sveriges sämst bevarade hemlighet.

– Det började läcka. Det läckte inte här, så det kan nog varit därför den styrelsen blev utbytt. Det var därifrån det kom ut helt enkelt.

Att det hela berörde många fick Jonas Österbo erfara när det kom ett telefonsamtal från andra sidan Atlanten. Han avslöjar inte vem det var som ringde – men att det var någon med starka åsikter.

– Det är nog enda gången jag behövt använda hela min arm när jag pratat i telefon, för att trumhinnan skulle klara sig. Det var en person som ville göra klart för vem som ägde Kim. Sedan dess har jag inte ägnat en enda millimeter åt den personen. Det är något jag kommer skriva i mina memoarer. Det var något som förvånade mig väldigt mycket, så kan jag säga. Han har inga kopplingar till detta, bara till AIK. Det blev väldigt hett.

Men hur kom då Kalmarsund överens med AIK? Det började med att parterna träffades på ett hotell i regionen.

– Den nya styrelsen kom ner. Hela styrelsen kom ner, vilket vi inte visste om. Deras ordförande var tydlig med att han ville träffa Ted och mig. Lite av taktiska skäl, för att få in en objektiv part, bjöd vi in en från Svenska innebandyförbundet, bara för att vara med men inte påverka. Det var okej för dem också. Vi ville ju bara göra rätt för oss och hade full ambition att göra så.

Vad gick AIK in med för inställning till de här mötena?

– Aldrig i livet. Det fanns inte på kartan för dem. De hade redan rullat upp en plan och bestämt sig för vad han skulle göra de kommande åren. Enligt vad de sa fanns det arbetsgivare, projekt med skolor och alltihopa. Jag vet inte om det var ”hitte på”, men det presenterades i alla fall som ett väldigt bra upplägg för när Kim skulle komma hem, till AIK, berättar Linde.

Samtidigt, hade Kalmarsund sitt avtal, som signerades nere i Zürich.

– Det fanns väl förvarat i ett bankvalv.

Kunde de inte säga nej till för mycket pengar, eller vad är det som händer då?

– Nja. De hade väldigt höga ambitioner att få väldigt bra betalt men det fick de inte. Vi kom till slut fram till vad det kunde vara värt och sedan fick de göra vad de ville med det.

Enligt Ölandsbladets källor är summan 1 350 000 kronor – som betalades till AIK.

Hur finansierade Kalmarsund en så stor affär?

Enligt samma uppgifter ska det ha varit två privatpersoner som gått in med pengar för att få affären att gå i lås.

Men sanningen är något som Linde och Österbo inte kommer att bjuda på – men kan skoja om det.

– Jag och Jonas åkte runt i stan, satte oss utanför Konsum med en mugg och tiggde pengar och sedan så löste vi det. Så kan man säga.

– Det är sånt som Jonas och jag tar med oss ner i graven. Det är ingen som vet det mer än de som satt på det mötet. Vi kom fram till att det var skäligt och från början var det inte det. Då var det fantasisummor.

Vid det sista fysiska mötet blev det ett enskilt möte mellan AIK:s ordförande och Ted Linde att kliva åt sidan, i ett eget grupprum.

– Vi kom fram till, tillsammans, att ”okej, vi gör så”. De såg nog också problemet med att tvinga Kim tillbaka till AIK, när han inte ville. Det mynnade ut i något som de inte hade tänkt sig och Kim med familjen kom hem till Färjestaden.

Storheten i övergångens utfall med vad som har hänt efter storstjärnans hemkomst är redan i det närmaste monumental.

Ingen Kim Nilsson – ingen arena – är det en överdrift?

– Nej, det är det absolut inte. Det var därför Ted och jag var tvungna att vara ett eller två år före för att vi skulle kunna rulla enligt planen och visionen. När vi var nere i Zürich så hade vi ritningarna på arenan med oss och sa att så här kommer det att bli. Men det var kanske bara fyra personer i det läget som visste om det.

Ritningar på arenan som idag heter SBB Arena, fanns med ner till Schweiz – Linde och Österbo ville poängtera storheten i satsningen.

– Det var exakt. Varenda vattenkran var inritad. Utrymningsvägar, nödutgångsskyltar, allt. Vi hade de med oss i A3-format. ”Här kommer du att spela när du kommer hem”, kunde vi säga till Kim.

Men även under visionens gång fanns flera fartbulor. Kalmarsund var snubblande nära att faktiskt åka ur allsvenskan.

– Det höll på att gå åt helsike när vi mötte Malmö i Färjehallen. Jag glömmer det aldrig, säger Österbo.

– Då hade vi redan långt gångna planer med Kim och det var nära med arenan.

– Hela projektet höll på att raseras då. Det får vi tacka dem som spelade för. Att de tog sig samman. Vi fick tacka dem ödmjukt efteråt.

Ted Linde:

– Det är en speciell situation när man sitter på läktaren och har de planerna, men vet att det inte kommer hända om de inte presterar. Den pulsen man har då, och den förtvivlan man har, man mår dåligt. Man får kroniska sjukdomar efter sådana tillställningar.

En tredje viktig del i Kalmarsunds framgångar är Per Viberg. Kalmarsund har med hjälp av arenan och Kim Nilsson tagit stora steg. Men under tidens gång kom en man in i klubben som skulle komma att förvandla den till något helt annat. Gotlänningen Per Viberg kom till FBC Kalmarsund under 2017.

Han kunde bidra med något som ingen annan riktigt hade.

– Vi hade visioner med just allt runt omkring med arenan, spelarna och så. Men han hade ju säljet i sig. Han hade helt andra idéer och ambitioner, ett driv.

Tipset som sedan kom att bli en nyrekrytering på kansliet kom inifrån. Matheus Tholin kände till Viberg.

Att flytta från Gotland för att bli klubbchef i Kalmarsund var dock inget som vem som helst hade gjort med de förutsättningarna som faktiskt gavs.

– Per tog ju en form av risk i det. Vi var en förening som drog in knappt tre miljoner.

Han fick dra in pengar till sin egen lön?

– Ja! Ett av uppdragen var att han var tvungen att bli självfinansierad och leverera när vi ritade nya planen. Han sa ja till det, och vi tänkte; ”järnspikar, vad hände nu?” Sedan dess har ju han dragit detta som ett lok.

Men varför lyckades Viberg med något som alla andra klubbar runt om i landet bara kunnat drömma om?

– Han har en vision, ett driv och är inte rädd. Han kan presentera saker som ingen annan har gjort. Den enda självskrivna föreningen att samarbeta med innan var fotbollsföreningen. Men han kom med något nytt, och en dialekt som var lika go som norrländskan. Sedan har han fått möjligheten att ta in fler människor som kunnat hjälpa till eftersom vi växte väldigt fort på kort tid.

I takt med att föreningen vuxit har också de både eilttrupperna tagit kliv år för år. Det hela kulminerade när herrlaget nådde en historisk SM-final i Avicii Arena 2022.

Vad behöver Kalmarsund för att det ska hända igen?

– Samma som hände då. Vi hade lite stolpe in. Nu har vi två stora, starka lag som dominerar just nu, Falun och Storvreta. De är ett naturligare val för många spelare. De ser kanske SM-finalen istället för att se om de får någon ersättning eller inte utan vill gärna hamna i något av de lagen. Man vill gärna spela i de lagen som vinner. Har vi lite stolpe in så är vi där för vi har material för det.

Men det finns något annat som männen bakom Kalmarsund är stolta över. När klubben skapades fanns det flera tydliga riktlinjer.

– Vi ville skapa en elitverksamhet som inte sponsras av ungdomssidan. Det gjorde vi och det hoppas jag att den aldrig kommer att göra.

Det kan låta hur banalt som helst – men sanningen är att det är något som är ytterst ovanligt i elitidrotten – framför allt inom innebandyn. Det är vanligt att pengar som dras in tack vare en stor och stark ungdomssektion i slutändan hamnar på konton som betalar för elitsatsningar på seniornivå.

– Vi vände på det istället. Seniorverksamheten subventionerade in pengar till ungdomsverksamheten. Det är nog inte så känt och det är nog ganska unikt i svensk innebandy.