Mattis Andersson: ”Det här är mitt missbruk”
En gammal fotbollsdomarkollega ringde mig för ett par veckor sedan och utbrast: ”Det enda man kan vara säker på när man ringer dig så här års är att du inte är i form, men ska köra ändå”. Han är inte dum. Även om jag sagt att det inte skulle bli något race för mig så känner han mig. Han vet. Jag kommer hoppa i plurret på lördag morgon, igen.
”Amen, du då! Du är väl inte anmäld?”, undrade jag. Jodå, han sitter ju i samma sits som jag. Han är fast.
Även om det kommer pirra i magen på lördag så får jag inte den där ofantliga kicken som gick genom hela kroppen fick vid min första start 2017. Jag är dessutom i betydligt sämre fysiskt skick än vad jag är van vid att vara. Därav kommer frågan dagligen, ”ska du verkligen köra igen?”.
Frågan är relevant.
För det är faktiskt, om jag ska vara rak mot mig själv inte jättebra för min kropp att göra en Ironman. Att med artros i knät, inflammation i hälarna och ett diskbråck i ländryggen genomföra ett Ironman är inte bra för framtiden. Men jag har blivit en riktig torsk på det här. Det är mitt missbruk. Samtidigt som jag hellre väljer ett problem med att avstå en motionstävling än något annat missbruk som hade kunnat missgynna mig i livet.
Jag har fått en diagnos.
Folk säger att det är så kallad ”FOMO”. ”Fear of missing out”. Ja, det är precis så, jag lider av ”FOMO”. Ska jag vara ärlig hade jag inte ens klarat av att befinna mig i Kalmar om jag inte faktiskt skulle delta. Ångesten hade tagit överhand, det hade varit brutalt. Jag kommer sannolikt vara en av de på startlinjen som har absolut minst träning i kroppen inför loppet. Lägg där till ett gäng extrakilon från soffmyset. Men, jag vet en sak som är av betydelse. Om inget oförutsett sker så kommer jag att klara av det, om jag inte kan gå så kryper jag i mål. Dagen efter kommer jag dessutom att må bra även om många kroppsdelar kommer kräva återhämtning en längre tid framöver.
Kanske är det just tack vare såna som mig som Ironman som företagsapparat kan gå runt. Det börjar med att man ser det som en rolig utmaning att bara göra en gång. Men flera med mig fastnar och hur många gånger jag än kommer säga att jag gjort min sista Ironman så har jag förmodligen inte gjort det. Åtminstone inte förrän tävlingen lämnar Öland och Kalmar.
Och för dig som undrar, ”är Ironman bra för någon”?
Loppet i sig kanske inte är optimalt för kroppen. Men det kompenseras med förberedelserna inför. De som startar på lördag kommer sannolikt att både må bättre och bli äldre än snittpersonen.
