Anderberg: ”Måste jag stänga av TV:n idag för att Sverige ska vinna?”
Det är höjden av brist på självdistans egentligen. I vanliga fall har jag gott om den varan. Men nu till VM erkänner jag mig definitivt skyldig. Jag tror att mitt agerande påverkar svenska landslaget. Ni som läser den här krönikan har säkert också har åtminstone en liten gnagande känsla av det. En klassiker är till exempel att ”inte våga titta” som jag skrev om i en tidigare krönika. Precis som om det skulle påverka om straffen går in eller ej.
Det här är en gammal last som gör sig påmind. Jag minns när jag var tio–femton bast och Sverige år efter år spelade VM– och EM–finaler i handboll. Vi satt där i en bruna–orange blommig tygsoffa hela familjen, mina två bröder och föräldrar. Till att börja med. Men efter att pappa gått ut och poppat popcorn en gång och Sverige gjort fem raka mål så var han portad. För när han kom in igen så hämtade ju Ryssland upp alla de där ledningsmål och vann matchen. I flera år började vi skrika på honom att lämna soffan så fort det gick åt fanders för Sverige. Eftersom Sverige allt som oftast ändå vann till slut så ”fungerade” skrockfullheten.
Jag tycker synd om farsan än idag. För att han inte fått något erkännande för alla svenska handbollsguld han ligger bakom. ”Bengan” Johansson har inte ens bemödat sig med att lyfta luren.
När Sverige spelade mot Tyskland satt vi inne på en pub i Kalmar. Jag gick på toaletten när det var paus och var inte klar förrän jag hör ett högljutt stön från utanför dörren. Nu kanske ni får upp helt andra, barnförbjudna bilder, i huvudet. Men, det handlade förstås om att Tyskland gjort 1–1. Sedan dess har jag inte gått på toaletten i någon av matcherna – och Sverige har vunnit.
När vi skulle dra in till Larmtorget för att se matchen mot Schweiz så frågade min flickvän om vi skulle ha Sverigetröjor. Jag tog det för givet och letade fram två stycken innan jag tänkte efter.
”Du, vi har ju vunnit alla andra matcher när vi inte haft landslagets tröjor. Vågar vi verkligen bryta koncept nu?”
Men höjden av dilemma när det gäller skrockfullhet gäller för mig – och faktiskt ett par tusen personer till som befann sig på Laaaamtorget.
För det skedde nämligen något jag skulle vilja kalla en episk fadäs som uppstod vid det svenska målet mot Schweiz. Som ni kanske läst i andra tidningar så bröts sändningen på storbildsskärmen plötsligt i andra halvlek. När bilden ploppade upp igen släpade den efter typ en minut – jämfört med TV–apparaterna på uteserveringarna runtomkring. Ingen skugga ska falla över arrangören, absolut inte. Men tajmingen som följde var extrem. Storbildsskärmen laddas om för att komma i takt med tiden. Precis exakt då så hörs ett öronbedövande vrål från uteserveringarna. Sverige har gjort mål. Alla runtomkring är överlyckliga. Men vi kan inte se det. Storbildsskärmen framför oss är becksvart. Tänds upp igen först när en av flera repriser rullar.
Vi blev faktiskt bestulna på ett magiskt vrål. Men jag är inte ett dugg förbannad för det. För min del blir Schweiz–matchen bara ett ännu mer oförglömligt minne efter det här.
Men när det gäller skrockfullheten är vi nu ett dilemma. Alla vi tusentals personer som var där. Bör vi stänga av TV–apparaterna även när Sverige möter England? Är det vad som krävs för seger i kvartsfinalen?
Jag lovar och svär att jag kommer göra min del. Släcka ner TV:n minst fem sekunder. Och jag kommer definitivt inte kissa eller bära Sverigetröja.
Jag kanske till och med ringer upp min käre far nere i Skåne och ber honom att gå ut och poppa popcorn en stund, om det ser riktigt mörkt ut för Granen och company.