Den långa vägen tillbaka

ÖVRIGT

Det vardagliga livet kan påverkas i olika grad och återhämtningen kan se olika ut. Men när korsbandet är av är en sak alltid densamma – vägen tillbaka är lång och krävande.

– Det kommer att gå lite upp och ner med motivationen men jag är bara 20 år och ska spela många säsonger till, säger FBC Kalmarsunds Carolin Eriksson, som är i inledningsstadiet av rehabiliteringen.

När Carolin Eriksson spelade träningsmatch för knappt två månader sedan small det ordentligt i hallen. Det var FBC Kalmarsund-kaptenens korsband och ledband som gick av.

– Det gjorde skitont då och första natten var hemsk. Men efter det var det ganska lugnt, säger hon.

När läkaren förkunnade domen ett par veckor senare var det tungt för Eriksson.

– Det första jag tänkte var att, fan, nu kan jag inte vara med i år. Jag hade kört hårdare än tidigare under försäsongen och så fick jag inte ens vara med. Man lever ju med innebandyn hela vinterhalvåret.

Men bara någon vecka efter skadan kunde ”Carro” börja rehabiliteringen. Det började med enbart vattengymnastik. I väntan på operation kör hon nu vattengympa tre gånger i veckan – på morgonen innan jobbet – och tre gympass för att stärka musklerna och bygga upp rörligheten.

– Det har varit jobbigt sedan jag fick beskedet. Man inser hur långt man har kvar. Men nu är jag medveten om vad som väntar, vad jag har kvar. Det är inte så jäkla kul att gå upp om morgnarna för vattengymnastik men än har jag inte fuskat.

MORFIN MOT VÄRKEN

Första tiden efter skadan kan yttra sig annorlunda. Böda/Högbys spelande tränare Jonas Nilsson drog av korsbandet när han spelade inomhusfotboll i januari i år.

– Det gjorde jävligt ont, jag fick ta morfintabletter bara för att palla. Jag kunde nästan bara ligga. Eftersom jag jobbar som snickare gick det inte. Det tog nästan tre månader innan jag bara kunde räta ut benet, säger han.

– Till en början innebar rehabiliteringen bara att gunga på benet för att väcka liv i musklerna. De försvinner snabbt, efter ett tag syntes den främre lårmuskeln inte alls.

Tre månader efter skadan opererades Nilsson. När han kom igång med rehaben efter vilan blev det regelbundna besök hos sjukgymnast för att utvärdera hur det gått med de övningar Nilsson fått och tränat själv.

– Jag har mest kört enkla grejer som böjningsövningar. Men jag har nog legat på den undre skalan för hur mycket man ska träna. Men det är ju det att det går så jävla långsamt.

MOTIVATION KRÄVS

Eriksson befinner sig i början av återhämtningen, Nilsson är närmare slutet. Ändå är det Böda/Högby-ikonen som lider mest av sviterna nu.

– Jag känner inget till vardags nu men så fort jag anstränger mig så känner jag att det är där. Och ibland är det en molande värk om kvällarna, säger han.

Eriksson:

– Det känns som att jag skulle kunna spela nu. Jag känner inte av det alls. Jag kan bli lite stel när jag jobbar bara.

Hon befinner sig i det tidigare stadiet av sin aktiva karriär, Nilsson i det senare. Stadiet har kommit att påverka motivationen.

– Det har varit, och kommer att gå, lite upp och ner med motivationen. Men jag finner den i att jag ska tillbaka till laget. Och jag är bara 20 år, jag har många säsonger kvar att spela. Därför ska jag göra det här ordentligt och noggrant, jag ska inte riskera något, säger Eriksson.

Nilsson:

– Som sagt, jag har inte kört så hårt. Det hade varit skillnad om man var 20 år, då hade man nog haft mer motivation, säger 31-årigen.

– Men förhoppningen är att jag ska vara tillbaka när vi kör igång utomhus. Nu ska jag på allvar börja bygga upp musklerna mer. Det viktigaste är inte den aktiva karriären, utan det är att det ska funka resten av livet.