Vad döljer sig därinne?

Under många år möttes människor där det var liv och rörelse. Några behövde hjälp, andra bidrog med sin kunskap och sina möjligheter att hjälpa. Dit kom det som var trasigt för att efter en kortare eller lite längre tid kunna rulla ut i verkligheten igen. Omhändertagen, lagad, i bruksskick igen. Trasigheten kom som en ovälkommen påminnelse om det förgängliga. Men det gick att åtgärda, åtminstone för en tid.

Sedan kom tillfället då portarna stängdes för sista gången. Lokalen och kunskapen som fanns där behövdes inte längre. Jovisst behövdes den, men den fick sökas på annan plats. Vad finns kvar innanför väggarna? Minnen av möten mellan människor. Minnen av såväl lyckade som misslyckade försök att laga det som var trasigt. En doft av olja och kaffe.

Det levande har flyttat till en annan plats. För visst behövs mötena och hjälpen alltfort.

När det som en gång var levande och användbart till fromma för människor blir öde och tomt, då fylls vi av minnen. Så är det också när jag som medmänniska inte fyller samma funktion som förr. Då kan det kännas öde och tomt. Och att det bara är minnen som lever kvar. Fina minnen – javisst. Men inte desto mindre bara minnen.

Varma minnen förgyller livet men vi behöver mer än så. Vi behöver möten, vi behöver tid för samtal. Vi behöver se och lyssna för att komma under ytan. Då blir det också tillfälle att hjälpa varandra när något krackelerar i vår vardag. Små bekymmer och lite större.

I bästa fall kan det som är trasigt och svårt bli lite mindre svårt att bära. Om vi orkar dela det med varandra. Det mångåriga talesättet gäller än – ”delad börda är halv börda och delad glädje är dubbel glädje”.

Det kan räcka med en liten stund då vi ser och lyssnar på varandra. Den lilla stunden kan göra dagen ljusare för den som behöver mer än minnen att leva av.