Tröst

Oron och osäkerheten känns som en tung sten på axlarna och i sinnet. Men små punkter av vardagsglädje kan ändå göra att det tyngsta och mörkaste inte behöver bli helt dominerande. Men tufft är det. Vi är inte vana vid att fjärma oss från varandra. Vi är inte vana vid att i veckor, kanske månader i sträck behandla varandra som potentiella faror. Vi vill inte. Vi orkar inte. Men idag är en annan dag, en annan tid och vi måste.

Det är när vi inser det som oron och osäkerheten blir allt tyngre. Och även om den täcks av ett tunt lager mjuk, grön mossa så är det tyngden därunder som vi känner.

Kanske finns det ändå mitt i detta en möjlig ljusning. Kanske finns det någon tröst att få.

När vi hjälps åt, när vi visar att vi bryr oss om, det är då det händer. När vi hittar nya sätt att leva, både nu och framöver. Veckans Ögonblicksbild ger oss hopp om det. Mitt i stenen, den hårda graniten, har de envisa vitsipporna slagit rot. Inte en enda, inte två eller tre. Många tillsammans tar de sig upp genom sprickan ända till toppen.

Vitsipporna drar våra blickar till sig och först några sekunder senare lägger vi märke till att de växer mitt i det hårda, det som egentligen är helt fel livsmiljö för dem. Det är trösterikt och hoppfullt.

Sipporna ger oss en fingervisning om att det mitt i det hårda kan vara möjligt att göra livet ljusare, mjukare, vänligare.

Vi får hjälpas åt. Bara den första tanken, ”hur kan jag hjälpa någon”, är ett bevis på att vi inte är beredda att ge upp. Och nästa tanke, ”jag skulle behöva lite hjälp, vem kan jag ringa?”, är lika viktig.

Vi behöver hjälpas åt och vi behöver lära oss att det inte är fel att ta emot hjälp. Oron och osäkerheten kommer säkert att finnas kvar hos oss. Men kanske kan den få sällskap av hopp och envishet som gör att vi orkar hålla ut. Precis som vitsipporna som växer i stenen.