Öppet – oändligt

Det är lätt att se naturens fria horisonter när vi ser bilder på det öländska landskapet. Som den bild från Möckelmossen som Maggan Sigfridsson har skickat in. Ett öppet landskap utan slut, där den släta marken övergår i den klarblå himlen med bara några lätta moln i nederkant. Vi ser en öppenhet större än någon – luft, frihet, tacksamhet över den plats där vi får leva.

Samtidigt är vi många som känner oss mer instängda än vanligt sedan många månader tillbaka. En del innanför hemmets väggar av rädsla för att drabbas av sjukdom. Andra känner sig instängda av regler och restriktioner, även om vi kan vistas ute i samhället.

Hur länge klarar vi oss utan att få ta vår medmänniskas hand och känna värmen från den?

Hur länge skall det behöva gå innan vi får träffas i de där lite större sammanhangen?

Kanske alldeles för länge. Men det finns inget alternativ till att vi håller oss ifrån den där riktigt nära kroppskontakten. Tänk istället på att leenden också kan vara varma. Ord kan omsluta oss med närhet och värme. Ibland kan det till och med räcka med en varm tanke – märkligt nog kan den kännas på kilometers avstånd och leda fram till ett telefonsamtal.

– Vad märkligt, jag tänkte just på dig!

Och så följer ett samtal mellan vänner. Och instängdheten får förvandlas till öppenhet när vi delar med oss av våra liv där tankar om en bättre framtid får dominera.

Visst kan vi känna oss instängda – men om vi låter tankar och funderingar handla mer om den frihet och den öppenhet som gör framtiden så mycket bättre så mår också vi mycket bättre.

När det är som mörkast omkring dig – tänk då på de fria vidderna som sträcker sig ut över Alvaret, ut mot den öppna och oändliga horisonten. Där borta någonstans finns den framtid som vi längtar efter.