Naturen tystnar inte

Våren svämmar över! Så uttryckte sig någon alldeles nyligen och såg sig omkring i en trädgård full av gullvivor och pärlhyacineter. Inte ens gräsmattan syntes under överdådet av blomning. Vi får njuta, kanske plocka med oss en bukett av de fina vårblommorna in till köksbordet. Liljekonvaljerna är också på gång och i flera veckor har vi kunnat gå ut i markerna för att plocka ramslök att använda till matlagning. Naturen är givmild mot oss – kanske är det här den allra vackraste tiden på Öland. Vår, nya ljud från skyn när alltfler fåglar hittar hit, orkidéer i mängd, djur som är utsläppta i markerna och njuter lika mycket som vi.

Det här skulle kunna bli en helt igenom romantisk och naturlyrisk text, det är den öländska våren sannerligen värd. Men vi kan inte blunda för att det också finns motsatta upplevelser och känslor.

Kriget så nära oss som gör att människor måste fly. Några av dem kommer till en visserligen trygg, men helt främmande plats hos oss. Hur skall vi göra för att på bästa sätt ta emot dem. Inte bara de som är nyanlända från Ukraina. Det finns så många fler från andra håll där våldet och hatet härskar. Vad kan vi göra för dem?

Och den motsatta sidan i naturen, den som inte är lika vacker. Där vi kan se med blotta ögat att något är fel. Att vi är ovarsamma med den värld vi lever i. Klimatet som förändras så att det blir allt svårare att planera arbetet för bönderna. När det välsignade regnet inte kommer och skörden hotas. För all del också våra gräsmattor och blomsterrabatter, men det är ändå det lilla.

När det tidigare kända flyttmönstret för fåglarna förändras som en följd av de tidigare kända klimatzonerna ändras. När växter försvinner, när bin och insekter som skall pollinera grönsaker, blommor och fruktträd försvinner därför att gifter som vi släpper ut tar deras plats.

Det är alltför lätt att ge upp. Att konstatera att det är som det är, vad kan vi göra åt det. Det är då som vi också får finna tröst i naturen. Tröst till att göra det lilla vi kan, det finns alltid något som kan få ett litet hopp att tändas. Som när det sjuka, döda och fallna trädet får ge plats åt ett hjärta av nyutslagna vitsippor.

Det finns alltid något vi kan göra för att hoppet skall bli synligt i världen. Men vi måste hjälpas åt för att förstå vad det kan vara. Kanske att skaffa ett insektshotell, kanske att möta en person som har kommit från ett annat land med vänliga ögon och goda ord, kanske att plocka skräp på promenadrundan.

Vi får inte tiga när vi ser svårigheter och destruktiva krafter runt omkring oss, nära och långt borta. Oavsett vad det är. Vi får hjälpas åt att ge varandra kraft och mod att ropa, protestera, förhandla och förändra.