Någonstans, någon gång

– Vi måste ses, det var ju så länge sedan!

De orden säger vi gärna till varandra, som en hälsning om att vi bryr oss om varandra. Vi vill behålla den vänskap och gemenskap som vi har. Det gäller vänner, familj och bekanta som vi kanske bara har träffat några enstaka gånger.

– Vi måste ses och prata om hur vi har det! Någon gång måste vi hitta en tid då vi kan ses!

Men det finns så mycket som kommer emellan. Arbete, hem och hus, familjeplikter av skilda slag, kanske hälsan sätter hinder i vägen. Eller orken. Än en gång hör vi av varandra på telefon eller sms.

– Vi måste ses!

Så går dagarna och veckorna, månaderna och kanske till och med åren. Kanske finns tanken kvar, att vi skall träffas och komma närmare varandra. Kanske har glömskan kommit emellan. Det blev aldrig av. Det blev för sent.

Det finns de som håller ut. De som inte tröttnar på att höra av sig även om återkopplingen är dålig. Kanske är du en av dem. Du skall veta att du behövs. Din uthållighet gör någon annan glad. Din uthållighet med en kortare eller längre hälsning är värdefull. Och dem som du inte tröttnar att höra av dig till – en dag, någon gång, blir det kanske uppenbarat också för dem hur värdefullt det är med vänner som orkar hålla kontakten och hälsningarna blir besvarade.

Ingen av oss vet vad som finns bortom här och nu. Just därför får vi ta vara på stunden som vi har nära oss. Inte bara planera och organisera för det som ligger längre fram, för ”någonstans någon gång”. Utan också ta tag i nu:et och se varandra här och nu.

Ingen vet vad som finns därborta. Horisonten kan vara öppen, vi kan hoppas, vi kan tro, vi kan längta och sätta upp långsiktiga mål. Att längta och se fram mot något som skall hända, det är både spännande och roligt.

Men det är här och nu som gäller, det kommer vi aldrig ifrån!