Lugn

När oron är som störst är det svårt att hålla sig lugn. En uppmaning från någon annan – ”Lugna ner dig” – kan kännas som ett hån. Det är inte så lätt att låta axlarna sjunka ner och andas lättare när det enda som känns är osäkerhet, oro och vånda.

– Det kan du säga! Du vet inte vad jag känner, vad jag är med om!

Det är så lätt att gå till attack när vi känner att det är omöjligt att finna sig i uppmaningen. Lugna ner dig!

Orden är ofta uttalade i omsorg om dig. Även om den andre inte kan veta exakt vad du känner, hur du tänker eller vilken oro du bär på så vill han eller hon dig väl. Kanske till och med stå bredvid dig och bära din oro tillsammans med dig.

Det är precis det som så många av oss är med om idag. När en väldigt annorlunda tid har lett till frågan från så många håll: ”Kan jag hjälpa dig med något?”

Eller när vi knappar in det där telefonnumret som vi nästan har glömt, till en släkting, vän eller tidigare arbetskamrat för att göra den trånga vardagen lite mera öppen.

Vi har också fått lära oss det som kan vara långt svårare. Att ställa frågan till någon: ”Kan du hjälpa mig?” Vi vill så gärna vara självständiga och oberoende, men att ställa frågan om hjälp är ett sätt att visa att vi behöver varandra. Du och jag. Vi tillsammans.

Då behöver vi inte ens använda oss av uppmaningen om lugn. När vi hjälper varandra, kontaktar varandra, visar att vi vill förstå. Då infinner sig tillståndet som vi mår så bra av, och oron kan ge vika. Åtminstone tillfälligt.