Ljuset

Inatt var det inte mer än skymning, oavsett hur länge jag höll mig uppe. Långt in på kvällen var det till och med dagsljus – ytterligare ett par veckor framåt kan vi njuta av ljuset nästan dygnet om.

Annat var det den 16 november. Och alla andra dagar under hösten och vintern. Redan vid halv fyra-tiden var det mörkt, oåterkalleligt mörkt. Och det höll i sig långt fram på morgonen. Det vi kunde göra för att motverka det en aning var att tända ljus, levande eller elektriska. Och det gjorde vi, i mängd.

Men inget kan mäta sig mot ljuset som vi får uppleva de här vår-, sommar- och sensommardagarna. Det riktiga ljuset som når in i minsta skrymsle.

Det finns de som vill släcka ut ljuset, det som vill finnas i våra sinnen och hjärtan. Det händer så mycket ont som gör att vi kan känna mörker och hopplöshet. Novembermörkret kan kännas även om det är dagsljus nästan dygnet runt.

De flesta av oss kan inte påverka så mycket av det som händer i vårt eget land och i världen. Men det som händer i vår omedelbara närhet kan vi göra något åt. Bara genom att finnas där och att vara villiga att dela med oss av vårt eget ljus.

Mörkret finns där men när vi tar plats och delar med oss av ljuset till varandra kan det lysa upp både mitt och ditt eget och andras liv – åtminstone för en stund eller två eller tre. I bästa fall ännu lite mer.

Så småningom är det november igen. Men vårt inre ljus är inte beroende av årstider. Låt oss aldrig glömma att vi bär ljuset inom oss och att det alltid är värt att dela det vidare!