Ledaren: ”Något är i alla fall inte helt friskt vid hälsocentralen!”

Och detta för tredje året i rad.

Bara en jämförelse över kommungränsen visar på stora skillnader. Borgholm har fantastiska betygssiffror och dit kommer digniteter som statsministern för att se hur man arbetar.

Verksamhetschefen, Åke Åkesson, hade två ”fasta” läkare att tillgå när han började i Borgholm. Han anställde läkare med löfte om att dessa bara skulle ha tusen listade patienter var, mot snittet på 1 650 patienter per läkare. Vidare så utvecklade han hemsjukvården, det vill säga att läkare kunde möta patienter i deras hemmiljö.

Plötsligt hade Borgholm tio ordinarie läkare och flera på kö. En bra arbetsmiljö var viktigare än hög lön för många läkare.

En vinn-vinnsituation för både läkare och patienter.

Mörbylånga kommun har 6 000 (!) personer som inte är listad för någon läkare.

Det går att tolka siffrorna som verksamhetschefen i Färjestaden gjort att ”det beror på hyrläkarna”. Men det skulle också gå att vända på siffrorna och säga att de få fasta läkarna inte upplevs som tillräckligt trygga alternativ att lista sig för. Det sistnämnda är i vart fall något som lyser igenom i de många kommentarer som nått tidningen i samband med de senaste veckornas artiklar om Färjestadens hälsocentral. Flera talar till och med om att sköterskepersonal fått ”rädda” situationer där det av olika anledningar blivit fel i möten mellan patienter och läkare.

Nu är det viktigt säg att hur möten mellan patient och läkare förlöpt är subjektivt. Det finns saklig kritik och det finns kritik som är både osaklig och/eller en bedömningsfråga.

Men att som verksamhetschef och primärvårdschef helt värja sig från kritik är inget som utvecklar verksamheten framåt.

En god början för att vända siffrorna uppåt vore att göra en ödmjuk nuläges-analys. Finns det fog för något av den kritiken som framförts?

Och hur har Borgholm lyckats med det som Färjestaden och Mörbylånga misslyckats med?