Kom inte nära

Under några år har vi tvingats vara försiktiga med att komma nära varandra. Frågan är om det kommer att fortsätta på det sättet – mer eller mindre. Men för de allra flesta av oss känns det inte naturligt att ideligen hålla avstånd till dem vi möter, på arbetet, i föreningen eller för den delen på gatan.

Naturen har sitt eget sätt. Som vägtisteln med sina skarpa taggar på både stam och blad. ”Kom inte nära”. Torn och taggar är ett försvar mot att bli uppätna av framförallt insektslarver, men även betande djur. Med sina taggiga blad skyddar vägtisteln spädare växter mot att betas av boskap eller trampas ned av djur och människor.

Ändå bär den avskräckande tisteln en vacker blomma som lyser violett i det gråblå tistelbuskaget och är till glädje för insekter som samlar nektar. Skönhet och smärta på samma gång.

Ibland kan dagar komma då också vi människor är lite extra taggiga. Kanske som ett försvar när vi inte orkar engagera oss i någon annan. En dag då tröttheten tar över och jag behöver vara för mig själv. ”Kom inte nära, inte just nu.”

När risken för smitta har varit som störst har det ibland känts som om vi går omkring med taggar åt alla håll. Allt för att undkomma sjukdom och svårigheter.

Men för oss människor är det inte ett naturligt sätt att leva. Att alltid hålla varandra på avstånd blir ensamt och tomt. Vi behöver varandra med den närhet, glädje och gemenskap det kan ge. Några av oss tycker om att ha många människor runt oss, ofta. Andra av oss mår bra i små sammanhang och med några riktigt nära vänner att umgås med. Men ingen vill vara helt ensamma.

Vi behöver varandra. Vi behöver varandras närhet. Att vi ser varandra och lyssnar till varandra.

Taggar och torn kan vara ett nödvändigt skydd ibland. Eller ett försvar. Men i längden behöver vi också kunna säga till varandra ”Kom hit”!