”Kallis” återinvigs efter ideell uppfräschning

I Borgholm har det dock funnits ett badhus sedan 1865, och det på grund av en speciell anledning. Stadens betydelse som affärs- och handelscentrum för norra och mellersta Öland hade minskat sedan lättnader för handeln på landsbygden införts och när handelsfriheten blev total 1864 kom flera av stadens i gungning. Tillkomsten av hamnar på norra Öland och därmed nya ångbåtsförbindelser innebar att Oskarshamn, och i viss mån Mönsterås tog över en del av rollen som handelscentrum.

Men även Borgholm hade fått en ny hamn. I början av 1860-talet stod den klar och redan de första åren gjorde fyra olika ångbåtar regelbundna turer från Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Norrköping, Visby och Stockholm. Med de här förnämliga kommunikationerna förbättrades förutsättningarna att locka hit främlingar (som besökarna allmänt kallades) väsentligt och nu yppade sig en ny inkomstmöjlighet för staden, som till stor del skulle kompensera förlusterna för Borgholms affärsmän.

Här följer en resumé över badandets historia i staden. Initiativtagare till Borgholms status som badort var Carl Hultenberg, arrendator på Borgholms Kungsgård, som lierade sig med Johan Petter Ljungqvist, lärare vid stadens pedagogi. De båda herrarna propagerade i olika tidningar för Borgholms lämplighet som badort och för att få den känd och uppmärksammade av allmänheten.

Hultenberg var bekant med stadsläkaren i Oskarshamn, Albert Julius Björck, och bad denne att komma till Borgholm för att undersöka möjligheterna. Doktor Björck blev genast entusiastisk och reste till västkusten för att studera hur badorternas kall- och varmbadhus var konstruerade, lät upprätta ritningar och kostnadsförslag för ett badhus i Borgholm och inbjöd därefter till teckning av aktier à 100 kronor i det nya badhusbolaget.

För att få extra draghjälp sökte han audiens hos sin och Carl Hultenbergs gemensamma bekant, prins Oscar Fredrik (sedermera Oscar II), som Björck kände sedan studietiden i Uppsala. Prinsen, som vid sitt besök i Borgholm 1858 hänförts över traktens skönhet,var inte sen att teckna den första aktien i bolaget.

Den 24 november höll Borgholms Badhusbolag konstituerande stämma och under vintern och under vintern började man bygga stadens första badhus. I april året därpå skickade doktor Björck en skrivelse till Svenska Läkaresällskapet. I den redogjorde han för badortens förutsättningar och hans entusiasm går knappast att ta miste på i följande citat:

– Ölands klimat i allmänhet har länge och med rätta ansetts som det förträffligaste öklimat, varom dess historiska sjukdomsannaler i avseende på epidemier med mera lämna de säkraste vitsord..

– Härtill torde väl i det främsta rummet dess från alla skadliga inblandningar fria, jämnt tempererade, genom friska, men modererade vindar ständigt rörliga och ozonrika luft bidragit. Borgholm måste åtnjuta den friskaste och renaste havsluft, så att man utan att fantisera kan jämföra vistelsen därstädes med en sjöresa, men utan alla en sådans obekvämligheter och möjligen stora obehag.

– Av vad jag hittills haft äran att nämna framgår att det huvudsakligen blir de kalla eller härvid sagt, de ljumma havsbaden i öppen sjö jämte den härliga luften, varav man kan ha att vänta vackra och nöjaktiga resultat.

– I följe härav är också badanstalten byggd med huvudsakligen avseende på dessa senare, av vilken orsak nu till en början endast fyra karbadrum finnas, varemot till bad i öppna sjön är för närvarande avsedda tio smärre avklädningsrum, stående i direkt förbindelse med öppna havet medelst en liten trappa och försedda, vart och ett, med en större markis till skydd mot sol och vind, rymmande en till två, till och med fyra personer. Därigenom bereds de badande den stora fördel att de på samma gång de se alla fordringar uppfyllda i avseende på ett verkligt öppet havsbad, de dock alltid finna sig ogenerade av närmast badande granne.

Avslutningsvis uttrycker doktor Björck en förhoppning om att badanstalten i framtiden ska ”utgöra en välgörande asyl, för alla sjukdomar för vilka havsbad anses lämpliga:

– Stadens innebyggare behöver efter ett under största delen av året stillasittande och instängt liv,vare sig på ämbetsrummet, i salongen eller sängkammaren, så väl några veckor eller månader under sommaren, medelst inandande av ren luft och de stärkande uppfriskande baden i havet, retablera sin mer eller mindre störda hälsa.

Sommaren 1881 skulle bli den sista säsongen i det gamla badhusbolagets regi. Åtskilliga förbättringar hade gjorts för badgästernas bekvämlighet, bland annat hade badhuset renoverats. Men det var inte tillräckligt. Det gamla badhusbolagets styrelse, förstärkt med bland andra lagman Christian Adolf Palme från Kalmar (Olof Palmes anfader) fick i uppdrag att utarbeta ett program ”för badortens tidsenliga utveckling” och inbjuda till aktieteckning för ett nytt bolag där det gamla skulle ingå. Enligt inbjudan skulle bolaget ha ett aktiekapital på lägst 10 000 och högst 25 000 kronor och här övertogs halva aktiestocken av Borgholms stad.

Den här omorganisationen blev samtidigt inledningen till Borgholms badorts egentliga historia och snart skulle den kunna mäta sig med de främsta badanstalterna i landet.

Det nya bolaget, som fick namnet Borgholms badinrättningsbolag, skred genast till verket och vid en extra bolagsstämma i januari presenterades ett ritningsförslag till ett nytt kallbadhus. Arkitekt var ingenjör John Löfmark från Kalmar, vilken även ritade ett varmbadhus sex år senare.

Badhuset bestod av två större simbassänger och tio enskilda bassänger samt 28 avklädningsrum,väntsal, biljettrum, torkrum och veranda och stämman beslöt att anslå 7 700 kronor för byggnadens uppförande. Från och med badsäsongen 1882 utgavs en förteckning över ”Badgäster af 1:a klassen”, dels i Ölandsbladet och dels som särtryck i ett litet häfte som såldes för 25 öre och som hade et stort skvallervärde.

Bland de 320 inskrivna gästerna fanns representanter för ett 25-tal adliga ätter. Här fanns också kända personer som studeranden Gottfrid Kallstenius, sedermera professor, uppfinnaren Gustaf de Laval, och som näst sista namn i förteckningen, den då 22-årige amanuensen Hjalmar Branting!

På sommaren utgavs även tidningen Fagotten - nytt fantastiskt organ för Borgholm och dess badgäster. Här beskrevs livet vid badorten i humoristiska ordalag, ibland i versifierad form där lagman C A Palme oftast var författaren. Lagman Palme och hans hustru Augusta var mångåriga badgäster i Borgholm och försummade aldrig tillfällena att vara med där något hände.

Prins Oscar Fredrik återkom till Borgholm som kung Oscar II 1890 och 1893 och vid det senare besöket skrev Ölandsbladet bland annat följande:

– När kungen steg iland möttes han av stora folkskaror med företrädare för staden och badorten i spetsen.Han begav sig genast till Societetshuset där ekipaget väntade för att köra upp honom till slottet. Folkskarorna hade redan skyndat upp och när majestätets vagn rullade in på borggården ljöd folksången konungen till mötes.

– Efter att förfriskningar intagits hölls flera tal och skålar utropades. Jubel och hurrarop följde och sedan tog kungen själv till orda:

– Mottagen mitt hjärtligaste tack för den hälsning som blivit mig bringad och för det festliga ögonblick, som nu idag på detta minnesrika rum beretts mig.

Dagen därpå bevistade kungen med uppvaktning högmässan och på eftermiddagen passade han på att ta sig ett bad i Kallbadhuset.

– Detta är det skönaste bad jag fått mig denna sommar, yttrade konungen som därefter höll middag ombord på chefsfartyget Drott. Och på aftonen ordnades dans i Societetssalongen där kung Oscar gick omkring och talade med badgästerna.

Kallbadhuset hade i början av 1900-talet en egen badmästare, Karl Jansson, i folkmun kallad för Kalle Bulta. Han var en skräck för varje pojke och flicka som låg för länge i vattnet och därmed tog upp en hyttplats i badhuset, vilket annars skulle ha inbringat honom en del drickspengar.

Badmästaren nöjde sig emellertid inte inte med det fluidum som omgav hans arbetsplats och på gamla dagar blev hans uppgift att lappa presenningar åt Ölands järnväg tills han 1934 ”blev befriad från gikten och den svåra törsten”!

Under Kalle Bultas badmästartid inträffade en märklig episod, tillika en viss idrottsbragd vid kallbadhuset. En semestrande adjunkt lyckades nämligen med bedriften att simma från badhuset till hamnpiren och tillbaka - utan att blöta tårna!

I badhuset gick han baklänges ned för trappan i vattnet och simmade iväg med tårna över ytan till hamnpiren där han tog en paus med fötterna vilande på pirens nedersta trappsteg. Återfärden skedde på samma sätt, hela tiden under skarpögd kontroll av det yngre gardet i kallbadhuset.

I litteraturen finns kanske inte så värst många beskrivningar av den lilla badortsstaden. Agnes von Krusenstierna förlade emellertid en del av handlingen i sina böcker ”I livets vår” och ”Tonis sista läroår” till Borgholm. Författarinnan fann väl inte alltid nåd hos samtidens kritikerkår, men de här styckena ur den senare boken ger i alla fall en fin stämningsbild av Borgholms badortsliv på det tidiga 1920-talet:

– Snart var jag nere vid hotellet. Framför mig hade jag en rad ljusklädda barhuvade flickor. Bortifrån badhusparken hördes den lilla orkestern öva sig till eftermiddagskonserten. Det var ett gnissel av stråkar, och en flöjtton slingrade sig fram lent oljande som en orm genom ett tätt rissnår. Jag vände mig om med blicken utåt vattnet. I slutet på den långa och sviktande bron, mot vars bräder varje steg ekade och dånade, låg badhuset med grå väggar, som tycktes gunga och bölja av de lekande ljusreflexerna, och bilden av den klara blå sommarhimlen hade brutits i vattenytan yill mångfaldiga gnistrande kristaller, över vilka solstrålarna flögo.

– På förmiddagarna gungade och bågnade den tunga bryggan av under alla de fötter, som brådskande gingo ut till badhuset. Och där innanför de grå väggarna, i obekväma hytter med trägolv fulla av springor och stickor, och med små speglar, som återgav ansiktena i förvridet och skrattretande skick, prasslade det sedan hemlighetsfullt av glidande kläder, knakade det i korsetter som häktades upp, knäpptes det av strumpeband.

– En hårnål klirrade på bänken, en sko slängdes vårdslöst mot väggen. Man var så ivrig att befria sig från dessa plagg, som fläktade omkring en på promenaden, som hindrade rörelserna och gjorde att man blev alltför varm.

I början på 1930-talet fanns det planer på att bygga ett nytt kallbadhus. Det befintliga ansågs allmänt vara under all kritik, men man var också medveten om vilka kostnader det handlade om. Saken fick emellertid en plötslig aktualitet i början av februari 1934 då en kraftig storm ödelade badhuset. Vindstyrkan uppmättes till 30 sekundmeter och vattnet steg på kort tid med 130 centimeter och detta var mer än vad den drygt 50-åriga byggnaden kunde stå emot.Trävirket slogs i spillror som kastades långt upp på stranden och framemot kvällen var det bara stenkistorna som återstod av det en gång så ståtliga kallbadhuset.

Badhuset var försäkrat för 15 000 kronor, men eftersom det inträffade var ett tydligt exempel på force majeure utbetalades inga pengar. Badbolaget insåg dock att badhuset måste ersättas med ett nytt, även om dimensionerna skulle bli mindre än vad som tidigare planerats.

Lagom till midsommar stod det nya kallbadhuset färdigt. Herr- och damavdelningarna hade vardera 24 hytter och båda hade vindskyddade plattformar för solbad. Mot sjösidan byggdes ett hopptorn, efterlängtat av alla simintresserade, men det gick inte att använda eftersom vattnet var för grunt. Sommaren var för långt framskriden för att man skulle hinna med de omfattande muddringar som krävdes, varför dessa fick anstå till vintern. Någon muddring kom dock aldrig att genomföras.

På nyåret 1954 var det dags igen, då en kraftig storm spolade bort kallbadhuset. Sjön steg på kort tid med över en meter och översvämmade stora delar av hamnområdet, och utanför Badrestauranten var vattnet halvmeterdjupt. Vinden var nordlig och sjön gick hög och efter ett par timmar återstod endast betongfundamenten och järnbalkarna som badhuset vilat på.

Även kallbadavdelningen på Hotell Venezia spolades bort, och samma öde drabbade också badhuset på Solliden.

Kallbadhuset var sedan 1936 i stadens ägo och nu var det ovisst om man hade råd att bygga ett nytt. Minst 60 000 kronor skulle det kosta och frågan var om den investeringen kunde motiveras med tanke på ovissheten kring badortens framtid.

Några månader senare blev det dock klart med återuppbyggnaden, tack vare stadsingenjör Bertil Smedberg som föreslog att det gamla virket som tagits till vara kunde användas. På så sätt halverades kostnaden och lagom till badsäsongens början stod det nygamla badhuset på plats.

Kallbadhuset från 1954 kom att göra tjänst i drygt ett halvt sekel. I början av 2000-talet hade det en hel del skavanker, bland annat var trädäcken murkna och det fanns risk för att någon badande skulle trampa igenom. De styrande i kommunen insåg dessbättre att en rejäl upprustning var nödvändig och resultatet blev ett helt bytt badhus!

Byggnaden fick en hel del detaljer som påminde om kallbadhuset från 1882, betongplintarna höjdes med en halv meter för att skydda det mot hög sjö och och hela bygget kom att vila på balkar av syrafast stål. Allt detta trots en extremt kort byggtid och låg kostnad; hela kalaset gick på drygt 2 miljoner. varav 400 000 kronor i EU-medel.

Och det blev också en invigning med pompa och ståt.

– En ljum havsbris blåste in över kallbadhusets brygga och välkomnade besökarna. Inifrån badet hördes tonerna från en mässingsoktett som spelade ”Dans på Brännö brygga” och det doftade nymålat i badhusets entré. När invigningen tog sin början var det så välfyllt att ett steg på fel ställe mycket väl kunde leda till ett ofrivilligt premiärdopp. Uppskattningsvis trängdes fler än 300 personer längs med väggarna på damavdelningen och trängseln var inte mindre till bålskålarna.

– Kallbadhusets sekelskiftesmiljö tillsammans med den glada stämningen, som inte minst blåsmusiken från ”I bara mässingen” bidrog till, fick många av gästerna att känna sig förflyttade badhusepokens glada dagar, skrev Ölandsbladet.

Det ”nya” badhuset har varit livligt frekventerat - året om, av såväl damer som herrar. På senare år det dock mist en del av sin fräschör, och för att råda bot på olika brister bildades förra året den ideella föreningen ”Kallbadhusets vänner” I år har ett stort antal av de 30-talet medlemmarna arbetat med att göra anläggningen mer attraktiv. Med hjälp av lokala hantverkare har de stått för upprustningen; trädäcken har rengjorts, slipats och oljats, köket har flyttats till entrén och det har installerats en vattentoalett som fungerar året om. Dessutom har nycklarna bytts ut mot så kallade ”taggar” som de badande kan kvittera ut - för futtiga 500 kronor om året.

Återinvigningen kommer att ske någon gång i augusti, på grund av omständigheterna i mindre format.

Rolf Nilsson