Insändare: Ännu en ”dåres” försvarstal
Ni ser alla på mig med inte så blida ögon.
Förakt och avsky är vad jag kan se speglas i era hårda blickar.
Ni tycks inte ta hänsyn till de omständigheter som råder.
Men hur skulle ni kunna det? Ni ser ju bara det ni har framför er.
En fjuttig spillra.
Smutsig och rädd.
Oviss om något annat än min otillräcklighet och mitt ovårdade yttre.
Jag inte mycket annat än ett bevis på misären jag lever i.
Jag omger mig med likasinnade om sådana finns tillhands.
Vad skulle jag göra annars? Ingen annan tycks vilja så mycket som att tilltala mig.
Jag ser hur ni rynkar på näsan och fnyser. Vissa utav er vill inte ens möta min blick.
Ni tittar bort, tar en omväg om ni kan.
Ibland gör jag ett tafatt försök att tilltala er.
Utan att nå fram. Ni misstolkar mig.
Antagligen för att jag för fram det jag vill säga så klumpigt att jag blir totalt missförstådd.
Kanske är jag dålig på att ta kontakt.
Glömmer väl av att jag har ett anstötligt yttre vilket ni naturligtvis inte kan missa.
Jag står ju här och sticker ut mest hela dagarna.
Men jag vill ingen något illa, trots att jag inte tar hand om mig själv så väl.
I min förtvivlan låter jag mig höras ibland. Jag rår inte för det.
Det är till slut det enda sättet jag vet att söka kontakt, och det blir då alltid så fel.
Ni ser det som att jag ofredar er, vilket jag egentligen inte menar, men min längtan efter gemenskap gör mig stundtals galen.
Det är då som jag blir stökig och högljudd.
Jag kanske inte vet något annat sätt att bli bekräftad.
Jag gapar o skriker, men jag menar egentligen ingenting av det jag basunerar ut.
Jag vill bara bli sedd, fast inte så som ni ser på mig, inte med rädsla, avsky eller avsmak utan med värme och välvilja, så som ni ser på alla andra, fast jag vet bara inte hur att uttrycka mig, så jag uppför mig illa istället.
Ställer till liv för då är jag i alla fall inte helt obetydlig.
Det gör mig ledsen att behöva säga att jag tillhör de avsigkomna.
Jag har blivit ett bevis på mina misslyckanden.
Ni kan tacka er lyckliga stjärna för att ni har lyckats något bättre.
Tiina